Het Nationale Ballet

I helgen befann jag mig inne i de finare salongerna i Amsterdam, bland glittrande kristallkronor och röda mattor inne på Amsterdam Music Theatre, vid Waterlooplein, för att vara exakt. Direkt vid min ankomst parkerade jag mig själv på den främsta raden av de djupröda sammetsfåtöljerna, med endast en vallgrav fylld av symfoniker mellan mig och scenen, och inväntade min väns och ballettsällskapet Het Nationale Ballets utsålda uppsättning av Best of Balanchine. 

Best of Balanchine är en hyllning till den bortgångne ryske koreografen George Balanchine, innehållande tre av hans akter: Serenade, Agon och Symphony in C. En ivrig tant bredvid mig förklarar att George var ett koreografiskt geni, en av grundarna av The New York City Ballet och anses vara en av de mest inflytelserika personerna inom 1900-talets balett. Se där, en kväll med det bästa från den bästa, fick jag anta.

Mitt lekmannajag förvånades över hur imponerad jag blev av föreställningen. Från min plats i salongen kunde jag både höra då tåspetsskorna slog mot scengolvet och ana vinddragen av symfonikerna ivriga stråkrörelser. Det var en uppvisning av tutu-kjolar, allvarliga leenden och stel armföring, men främst i styrka, spänst och balans vid utförandet av trippande en pointe-steg, brisé volés-hopp och petit jetés. Allt klätt i himmelsblå kroppsformade dräkter. Det var helt enkelt ett väldigt synkroniserat levande mästerverk med koreografi och precision som nog skulle göra en asiatisk militärparad avundsjuk. Allt utfört till tonerna av orkestern som satt två meter framför mig. Om jag håller mig till tanken att balett är en helhetsupplevelse där både lokalen och dess rymd spelar in, likaså publiken, färgerna, formerna, orkestern och såklart dansarna. Ja, då kan jag säga att jag trivdes förvånansvärt bra. Allt kändes väldigt levande, väldigt nära inpå, kort sagt. Men att bara bedöma den balett jag sett, det känner jag mig inte lika säker om. 

Men, det är något med denna typ av konstform och kultur som gör att jag blir sugen att lotsa mig själv bort till ConcertGebouw och stadens operahus. Åtminstone en gång, bara för att se om detta kan vara en ny sfär värd att utforska. Och jag kan nog behöva skynda mig – för då föreställningen var över och alla i publiken lämnade salen fick jag syn på en tiotal über-hipsters i folkskocken och tanken slog mig direkt: ”Nej, ska de nu förstöra baletten också för alla andra…”.
* * *
/S.