Jag tar mig an London en helg i mitten av kalla januari. Denna stad, detta London, som så många talar så varmt och vurmande om. Vad är det med denna stad, detta London, som verkar förtrolla var och varannan? Hit dit vi svenskar så gärna utvandrar, för en helg eller för en månad, för flera år och ibland för en hel livstid. Själv väntar jag fortfarande på min londoniska uppenbarelse, på att jag äntligen ska förstå stadens storhet och allt gott som folket pratar om.
Till och med den olärde förstår snabbt att London är en mäktig stad, som ter sig både färggrann och färgstark trots det gråtrista skimmer som vädret för jämnan kastar över staden. Det är något som även jag och mina vänner upplever under vår upptäcktsfärd denna helg. Jag gillar det jag ser, jag uppskattar arkitekturen, originaliteten, historian och det moderna. Jag gillar det, absolut, men jag kan nog inte påstå att jag blir hänförd.
Denna helg bjuder London på mörk himmel och en enorm mängd blötsnö. Men vi misströstar inte, vår upptäcktsfärd, vårt strövtåg genom staden, den fortsätter obehindrat. Vinden må blåsa rakt igenom alla lager av kläder men vi kisar glatt mot snön som verkar falla vågrätt då vi tar oss över Westminster Bridge, förbi klocktornet, vidare upp mot Trafalgar Square och efter fortsatt omkringvallande står vi oförberedda och förundrade vid Piccadilly circus. Där och då känner jag mig direkt lite skamsen, som en Über-turist som bockat av sin lista av sevärdheter. Det är ju inte det här som vi ska se. Det är ju inte därför vi kommit hit.
Vi söker skydd från skamsenheten och blötsnön inne på caféet som anammat det urmoderligt svenska: caféet Fika längs Brick Lane, som bjuder på kanelbullar och kladdkakor, riktigt kaffe och svensk stuginteriör - välsnidat och robust på samma gång. Det känns som att komma hem. Efter att ha myst ihjäl oss för en stund tar vi tag i helgen igen. De kommande dagarna tar vi oss mellan fotoutställningar på Natural History Museum och vinyler och posters från svunna tider på marknaderna vid Brick Lane och ute i Camden, i ett svagt ögonblick accepterar vi också Serpentine Bar & Kitchen som en fullduglig plats för att beskåda då det nattliga mörkret lägger sig över änderna och ankorna i dammen och ett i övrigt redan mörklagt Hyde Park.
Trots att man inte siktar något vidare solljus över varken flodbank eller horisont, trots att vindarna är konstanta och pinande så går det ingen nöd på mig. Och någonstans där i berusningen i Londonsmoggen om natten, bland namnlösa pubhak vid Convent gardens och stojande på klubbterassen vid High Kensington Street, känner jag att jag inte vill vara någon annanstans än just här.
Jag försöker finna mig i allt detta som är London, vilket inte är svårt. Staden i sig är enorm, men man känner sig aldrig liten. Mitt problem är istället att jag inte gjort min hemläxa; jag vet inte vart jag ska, vart jag hittar de halvt undangömda haken och de grymma klubbarna. Resultatet blir att London helt sonika slukar mig. Man måste veta, man måste vara påläst, annars blir det väldigt svårt att maxa ur ett Londonbesök.
Då jag väl vänder hemåt känner jag mig belåten, trots att ingen förälskelse till London har uppstått. Jag tror bestämt att London nog passar bäst som en god vän istället.
* * *
/S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar