På utflykt i det genuina Amsterdam - Spoken Word på haket Vibes

En liten bit bort från Amsterdams lustfällor och turiststråk finns det vanliga folket. Här, i Zuid, känns det genuint. Och det är också här man kan finna de udda sakerna om man bara orkar leta. Denna kväll fann jag en öppen scen på haket Vibes och en utvandrad New York-bo i rabbin-skägg och med väldig kloka ord.

Det är fredagsskymning i Amsterdam. Vi befinner oss i kvarteren nere vid Vondelpark, en bit bort från stadens kärna, en liten bit bort från Leidseplein, Pijp, och de många turistfällorna. Här, längs Jan Pieter Heijestraat, får man intrycket av att det är här det vanliga folket lever. Här känns det genuint. Kvällens arena är haket Vibes, ett Café & Cocktailbar, en enkel liten jolle i detta hav av ölhak och caféer här i området. Lokalen är liten, men inte för liten. Väggarna är klädda med daterade posters och alldeles för lokala artister. Interiören är som sig bör i dessa kvarter, sådär lagom bohemisk, men möjligen lite för nött i kanterna. Ungefär som ett par gamla skor som är redo att slängas.

Jag finner mig en plats vid barens kortsida. Omkring mig hör jag inhemska, amerikaner och australiensare, litauiskor och vad jag gissar är isländskor. Och såklart några sydeuropéer. Det är Spoken Word-kväll ikväll och scenen står tom, så när som på ett mickstativ en pall och en askkopp. Vi alla väntar på Joshua Baumgarten – The Irrational Library – han sitter själv nedslagen på en soffa mitt bland folket, med en lite jobbig pondus, och han vet att han är huvudakten ikväll. Det syns på honom.

Joshua Baugarten, utflyttat – och hitflyttad – från New York för elva år sedan. Nu: Kreativ inspiratör. Vad nu det egentligen betyder. Han bär skägg, mönstrade tatueringar över arm och handleder, samt en notering på ena sidan av halsen. Han är klädd i en välstruken piké och glasögon, samt nötta blå jeans. Han är den perfekt balanserade mixen av råhet och vishet, han ser farlig ut, men väldigt förtroendeingivande och lugn ut. Det väldiga skägget för tankarna till en ortodox mästare. En rabbin, paketerad i hardcore-format.

Han äntrar tillslut scenen. Sorlet i den lilla skokartongen till café tystnar. Han slänger sig med New York-accent. Han är en estradör, en poet, och orden känns varken uppslagna och sökta. Istället välformulerade och väl avvägda. Genom hans text Carnival Of Our Daily Lives reser vi från Beijing, Amsterdam, genom tid och rum och kön. Vi hoppar mellan nu tid och nutid, drama, socialism och Humming birds. Allt välsummerad med diktens sista rad; A True Freakshow Of Our Days. Applåderna är tyvärr inte så öronbedövande som man hoppats, och som han är värd. Tyvärr har Vibes lilla lokal inte ens lyckats bli fylld till hälften.

Time Of The Mexican Flu, följt av Truth is only a slogan; Om rabatter, pornografi, morgondagen, tystnaden om natten, och om hur allt blir löst undermorgondagens sudoku. Han försöker vinna publikens skratt; om han inte kan inspirera eller trollbinda kan han möjligen få dem att skratta. Tafatta rader på buskis-nivå drar dock inte ned några större skrattsalvor. Intressanta rader, lek med orden, dess tyngd och syftning, följer i texten Maybe God; Maybe God is bored with me. Han avrundar sin parad med vad han kallar sin hitsingel: Wait; My life is still buffering / I love to waste time / A life of Gigabytes.

Som extranummer ger han oss Last Part Of Town, möjligen syftar han på detta Zuid West, bortom Vondelpark, där vi är ikväll. Det handlar om fåglar, om att resa längs bortglömda vägar. Om platser där regnbågar inte vågar slå ned, och där Betlehems stjärna aldrig vågar lysa. Rått, tufft. Och väldigt intressant. Spoken Word väcker en, skakar liv i ens egna ordförråd. Och man måste tycka om detta. Detta är, bortsett från buskis-dikten, välgjort och välregisserat.
* * *
Tyvärr kliver en bortglömd akt 2, en Österrikiska flicka, upp på scenen efter honom. Hon läser konstigt nog dikter på tyska. Och kanske var det vackra ord, väl valda, likt Joshuas,. Eller så var applåderna endast av sympati. Flickan överarbetar sin röst, hon är sitt eget mixerbord, flåsar, viskar, skriker, för att få effekt. Men det blir endast en mot-effekt mot vad hon nu hade för baktanke med det.

Den utlovade tredje poeten, förklaras ha blivit Mindfucked By His Own Ego, och helt sonika inte kommer dyka upp.
* * *

* * *
Efteråt snackar jag med Joshua. Han frågar vad jag tyckte. Jag tänker att det smattrade inte lika mycket som första gången jag besökte ett Spoken Word event. Den gången stod en Daniel Boyacioglu uppe på scenen, och med rytm och aggresivitet tryckte fram sin poesi. Det var så energiskt och så djävla allvarligt. Och man blev lätt utmattad minns jag. Denna kväll var något annat. Detta var allvarligt. Inte lika rytmiskt klingade som Boyacioglu, men med stumma slut och man lyssnade, inte för att se om man instämde i orden eller ej. Man lyssnade för att man visst att vad han än sa så stämde det.

Vi pratar om New York. Och om Amsterdam. Om ord. Han är så vänlig. Så hård, lyssnar, frågar, förklarar. Jag signerar hans skrivhäfte, och hälsade att jag håller på att författa mästerverk. Han hälsar att det är ett klokt val, att det finns alldeles för få.
* * *
Med en lokal som luktar italiensk svett och vars interiör känns som ett par alldeles för nednötta skor, med en överarbetande akt 2 samt en akt 3 som förmodligen gjorde klokt i att inte dykt upp, så räddas kvällen av den bohemiske, hårde rabbinen från New York. Hans ord är intressanta. Han väcker liv i ens egna ordförråd. Så tänker jag, då jag sitter på spårvagnen som slår sig fram, upp förbi Leidseplein och vidare upp mot Nieuwemarkt. En summering av tilltag och djävulskap säger mig att: Jag bör läsa mer, lyssna mer, för att kunna skriva mer.
* * *
Länktips: 
http://theirrationallibrary.blogspot.com/
* * *
/S.

Python Bridge

Påväg hem från jobbet bestämde jag mig för att kliva av två hållplatser tidigare än vad jag brukar. Det var en sådan ljuv eftermiddag, behaglig temperatur, klar himmel och solen var påväg ned över Amsterdam och det orangea landskapet. Så det kändes dumt att stressa hem.

Jag klev av vid Rietlandspark, och vandrade vidare genom Zeeburg-området. Här kantas kajerna av både små och stora, fallfärdiga och inte-fullt-lika-fallfärdiga segelbåtar, och med eftermiddagens solnedgång var det en väldigt mysig inramning.

Promenader genom okända områden är alltid intressanta, för här-och-var stöter man på nya, annordunda arkitektoniska verk. Så även denna gång. Mitt bland de udda lägenhetskomplexen fann jag även denna, helt normala gångbro, kallad Python Bridge.

Python Bridge, Zeeburg Amsterdam

* * *
Kuriosa: Bron slingrar sig de 93 metrarna mellan Sporenburg och det som kallas Borneo Island. Bakom verket står den nederländske designern Jan Scaeferbrug. Bron belönades även med ett pris på The International Footbridge Award år 2002. 
* * *
/S.

Schyssta lökar i Keukenhof

Snart, snart är det dags.
Snart öppnas grindarna till Keukenhof – tulpanparken som är känd världen över. Och vad vore en lämpligare plats än denna för att insupa lite vårkänslor. Och möjligen lukta lite på blommor. I mars varje år slår Keukenhof upp sina grindar, för att endast två månader senare stänga dem igen. Under dessa två månader hinner ändå flera hundra tusentals turister besöka parken. Personligen så tycket jag att det låter smått galet. Men, våren tenderar ju att göra en lite smått tokig varje år… 

Efter en lagom grå och färglös vinter ser vi fram emot en utlovad färggrann explosion i denna tulpanpark. Parken som ligger i Lisse, som i sin tur ligger 4 mil söder om Amsterdam och ungefär halvvägs till Haag, består av över 30 hektar och där planteras varje år 1,2,3…7 miljoner schyssta tulpanlökar. 

Detta är trots allt ett av Nederländernas mest populära turistmål. Ett spektakel av färger, former och blomstershower – vad nu det egentligen kan innebära? Ett stort utbud av orkidéer, rosor, nejlikor och liljor, och även om du inte är något blomfantast så förstår du att detta måste vara värt besväret. Något sådant här gigantiskt måste ses med egna ögon.
* * *
Datum att komma ihåg: 
22 mars: Öppning.
26–28 mars: Kärleksweekend.
4–5 april: Påskparader.
16–18 april: Rysk weekend.
6–16 maj: Världens största show med liljor.
22 maj: Stängning.
* * *
Länktips:  www.keukenhof.nl/se/ 
* * *
Det sägs att fotografier inte gör parken rättvisa. Det måste upplevas på plats. Men till dess att ni åker dit, så kan ni kika på dessa orättvisa foton:

* * *
/S.

En helkväll mittemellan himmel och helvete i Amsterdams hamnkvarter

På inbjudan uppmanades man att kolla adressen på en karta både en och två gånger om det var första gången man besökte stället. Inbjudan var signerat av den gode herr Molly Malone, och det var till hans irländska pub Molly's som jag var påväg. Inbjudan sa Oudezijds Kolk 9. Jag tittade på kartan och memorerade vägen:  

Gå av vid Centraal Station. Följ strömmen av människor som vallfärdar ned för huvudgatan Damrak, men vik av åt öster och följ den lilla trånga gatan Zeedijk som kilar sig mellan Barbizon Palace och Hotel Prins Hendrik. Gå i några minuter och sväng vänster direkt efter den första gångbron. Därefter saknas gatuskyltar och namn så jag fick förlita mig på att den gode Molly Malone skyltat bättre än vad staden Amsterdam själv gjort. 

Min memorerade utflyktskarta tog mig fram till den där bron som löper över den smala kanalpassagen, jag spanar ned längs den trånga gatan som löper längs med kanalen och jag insåg att jag har hamnat rätt. Några dörrar bort, med en terrass som vetter ut mot kanalen låg Molly's, gömd bakom Sankt Nicholas kyrkan. Mittemellan himmel och helvete kan man kanske säga, då några tvärgator det så bespottade och ändå så välbesökta Red Light District börjar. 

Molly's ligger inne i en äldre lagerlokal, som i sin tur står på berömd mark. Denna inrättning ligger trots allt inte längs något huvudgatan. Därför strömmar mest lokalbefolkning och de pålästa turisterna hit, dels för att slappna av men även för att bara ta in den lata livet i dessa gamla holländska kvarter. Innanför de tunna dörrarna känns det direkt genuint. Väggarna är fodrade med gamla whisky fat och gamla irländska antikviteter och nednötta baren av mörk massiv ek andas irländskt. Ja, det till och med luktar genuint.

Jag kom dit på egen hand. Vilket borde gjort mig obekväm redan från början. Dock så var det något med inramningen här, för i samma stund som du klev över tröskeln till Molly Malones pub kändes det som att komma hem. Hem till vänner. Okända vänner förvisso, men kvällen hade endast börjat.

Bland de inhemska, de omkringresande och Expats fann jag enkelt mig själv. Jag mötte alla möjliga accenter från världens alla hörn. Jag minglade runt i den gemytliga folkmassan. Jag pratade med folk från kontinenten, och lyssnade på deras historier, jag mötte flickor från öst, och jag påmindes om hur jag beundrade henne och hennes likar, och jag mötte skottar och tillsammans skrålade vi på visa människors vis. Och sådär fortsatte kvällen. I väldigt trevlig tappning.
* * *
Jag drabbades av ett 'detta känns som hemma', då en akustisk, nedtonad version av Hey Princess spelades uppe på scen. Jag tänkte sedan att jag kanske redan är hemma. Och att jag kanske varit det i några månader nu. Dock ett annat "hem" än hemma i norr, men lika fullt något som är värt tituleringen.
* * *

* * *

Då jag morgonen efter lägger pussel av den gångna nattens bravader med hjälp av kvitton och noteringar på öl-underlägg, inser jag att det måste ha varit en trivsam afton. Och då jag även plussat ihop kvittona och studerat bilderna tagna med telefonen, känner jag mig tvungen att i bästa recensent-anda tilldela Molly's betyget: ett helt gäng plus av väldigt många möjliga. Mycket tyder på att det kan ha varit en riktig helkväll. 
* * *
/S.

Världens största Apple-butik öppnad i Amsterdam

 
I lördags öppnade Apple sin flaggskeppsbutik i Amsterdam. Det vanligen så morgontrötta Leidseplein var invaderat av både hipsters och nyfikna, och då dörrarna öppnades kl:10:00 tog dom över huset på Leidseplein 25. Äntligen, efter flera flera månader av suktande efter vad som finns bakom de tidigare igenbommade skyltfönstren. Jag är glad för dom. Själv så betraktade jag endast spektaklet på avstånd. Jag var själv sådär morgontrött som Leidseplein vanligtvis brukar vara.

Butiken sägs vara världens största Apple-butik, när det kommer till antal produkter som visas. Något som det också pratades om var den mäktiga glastrappa som finns mitt i butiken - tydligen av samma typ som den trappa som återfinns i Apples butik vid Fifth Ave. i New York. Och här ska du även hitta den längsta Genius Bar i världen.

Medans jag tar en påtår av morgonkaffe, där jag sitter på närbelägna Hoopmans uteservering, berättar den äldre barmannen att han avskyr Apple. Han tycker de har förstört det vackra Hirschgebouw-huset genom sin renovering, han sveper med sin vänsterarm genom luften och säger:
- Titta dig omkring, bara vackra äldre hus, gamla barer, restauranger, ...de har karaktär och historia, och nu har Apple förstört detta vackra Leidseplein med sin skit.
Jag nickar inställsamt, och håller med om det faktum att det finns mycket fina hus och barer här omkring. Men tänker samtidigt hur neonskyltarna från Coffeeshops och nattklubbar skymtar längs Lange Leidsedwarsstraat i ögonvrån.

Nåväl. Den gode Hoopman får bita ihop och låta alla Apple-fantaster få stilla sitt sinne.
* * *
Av den  uppsjö av bilder som finns från denna invigning väljer jag att länka till den gode fotografen Schlijper.
Mycket nöje:

Leidseplein, Amsterdam © Thomas Schlijper

Apple Store, Amsterdam © Thomas Schlijper

Apple Store, Amsterdam © Thomas Schlijper

* * *
Finn fler bilder av Thomas Schlijper på www.schlijper.nl
* * *

/S.