Upprop 2012: Fler vykort och färre e-mail

Idag postade jag tre vykort till vänner runt om i världen. Det slog mig samtidigt att vi skickar få vykort numera till varandra, alldeles för få. Vilket är konstigt då det är ju, hur gammalmodigt det än må tyckas vara, väldigt kul att få.

Så, gott folk, kan vi inte starta ett upprop för 2012: Låt oss skicka fler vykort till varandra, och färre e-mail.
För allas skull.
* * *

Några sidor av kära Amsterdam.

* * *
Min adress:
Brigantijnkade 16
1086 VB Amsterdam
The Netherlands
* * *
/S.

Orientalisk överdos på Danny de Cactus

Interiören i den lilla butiken 'Danny de Cactus' är som hämtat från Tusen Och En Natt. Ett gytter av exotiska suckulenter, dekorativa marockanska brickor och piedestaler, pastellfärgade hammockar, indiska sjalar och orientaliska lampor och speglar. Och kaktusar. Otroligt många kaktusar.

Danny de Cactus finner du längs lilla Schilderstraat i Rotterdam, gatan som mest fungerar som en passage mellan stadens huvudgatan Cool Singel och kulturstråket numero uno Witte de Withstraat. Det är egentligen omöjligt att undgå butiken då du spatserar längs Schilderstraat. Utanför entrén är trottoaren utsmyckad med mattor, lanternor, gigantiska kaktusar och två hängmattor. Det är som en mysig innergård mitt ute på gatan.

Den stolta, och smått fanatiske, ägaren Danny Proper pratar gärna om hans samling och har historier om de flesta av sakerna som står på hans hyllor. Under sina många rundresor har han samlat på sig många unika shoppingadresser över hela världen. Den gode Danny, som öppnade upp butiken för 17 år sedan, letar ständigt nya tillskott till sin redan så imponerande samling, som möjligen gränsar till mani. Han har alltid varit "besatt av kaktusar", vilket man snabbt förstår då man ser de många hyllmeter av kaktusar som överbelamrar den lilla butiken. Det otroligt stora sortimentet av kaktusar i olika former och storlekar fascinerar; både Suckulenter, Agaves-, Peyote- och San Pedrokaktusar.

Man går sakta omkring inne i butiken. Och för varje steg man tar knarrar det nötta golvplankorna. Och trappstegen som leder upp till det ovanliggande loftet sviktar för varje steg du tar. Ögonen vandrar från golv till tak. Det finns så mycket detaljer att titta på att ögonen nästan blir trötta. Det är kaktusarna och de orientaliska lamporna som får mest plats, extraordinära exemplar funna i Marocko, Iran, Turkiet, Indonesien och Syrien. Den är lätt att drabbas av en överdos av orientaliska dofter, färger och former. Det måste sägas.

Det påkostade urvalet, färgerna och trycken, de vackra tygerna och det mest extraordinära detaljerna -  utbudet utstrålar bokstavligen dess ägares passion. Pastellfärgade Grand Foulardsjalar från Indien. Hängmattor från Mexiko och Brasilien i olika färger. Ottomanerna i alla tänkbara storlekar. Sidenklädda fotpallar med vackra träskulpturer från Marocko. Mosaikljus från Indien. Vägglampor och podier. Örhängen, halsband och armband från Nepal, Tibet och Indien.
* * *
Det känns faktiskt en smula befriande då man kommer ut på gatan och får andas frisk luft och vila ögonen igen. Men, Danny de Cactus behöver upplevas, för butiken fascinerar, intresserar och stillar ditt sinne en aning.
* * *

* * *

Besöker du Rotterdam, bör du besöka Schilderstraat 36.
Om inte för din kaktusmani, så för ditt sinne.
* * *
/S.

Dochtertje voor Zweedse prinses

- "En dotter för den svenska prinsessan"
Ja, till och med de nederländska medierna rapporterar om det kungliga barnafödandet hemma i Svea. Det bjuds på en lagom stor bild (1/6 sida) med en tillhörande, dock något sparsmakad, 3-4 rader lång bildtext. Det står såklart inget extraordinärt; födseln gick bra, det blev en flicka, alla mår bra, osv. Jag tycker främst om den lite mer exotiska stavningen på vår svenske pris, Daniël Westling.
* * *
Sedan kan det tyckas lite olustigt att bilden placerats bredvid en rubrik som pratar om illegal eskortservice... men men, man kan inte få allt här i världen.
* * *

* * *
/S. 

Fragment av mitt besök i Bryssel

Till Bryssel strömmar människor av olika anledningar, och med skilda agendor. Här finns både folk med kavajslag och hög svansföring, omkringstrykande vagabonder och turistande asiater. Och jag då, såklart. Jag var här för ett ytterst kravlöst besök, nyfiken på vad Bryssel hade att erbjuda en. Jag hade varken för avsikt att förföra eller förföras, jag ville bara hälsa på staden. Möjligen kunde jag tänka mig att bjuda på en drink. Kanske skulle jag komma att trivas i dess sällskap. Kanske skulle jag vilja att vi träffas igen, jag och Bryssel.

Tack vare att de nederländska byggherrarna ordnat en behagligt fungerande tågkommunikation är själva färden dit inget stort projekt. Det tar bara två futtiga timmar att färdas från stora och stygga Amsterdam söder ut till det kulturellt och historiskt tudelade Belgien och dess fanbärare Bryssel.

Oh, detta Bryssel. Här byggde man sina första stadsmurar redan på 900-talet, och idag är det den Europeiska Unionens säte för beslut om hutlösa tobakskatter och ekonomisk hjärt- och lungräddning på dess sydländska barn. Staden i sig har lyckats med det som resten av landet fortfarande har problem med: Att låta det flamländska och franska språket leva i symbios med varandra. Utåt sett verkar inget språk, kultur eller sinne ha företräde framför de andra.

Att varje gatuskylt rymmer både Rue des och Straat är antingen ett bevis på att man inte vill favorisera någon, eller att man inte kan enas någonting alls, inte ens gatunamn. Jag ville inte grotta ned mig, fundera och ta ställning i denna misstänksamhet och missunnsamhet som verkar råda under ytan mellan de flamländska och fransktalande folkgrupperna. Jag var ju trots allt här för att känna av vad Bryssel hade att erbjuda mig. Om det skulle visa sig vara flamländska praliner och franskt Trappistöl, eller tvärtom, det spelade mindre roll. Jag var öppen för att lyssna på dess sånger och sorg. På skratt och galenskap. Och känna den där upprymda känslan av att ha hittat något nytt. Utan förväntningar hade jag allt att vinna och inget att förlora, kändes det som. Det enda som möjligen påverkade min utflykt var en åtstramad tidsram: Då så mycket som möjligt skulle hinnas med under förmiddagens och eftermiddagens timmar kunde det bli stressig, tänkte jag innan jag anlände till Gare de Bruxelles Central. Jag drog mig samtidigt till minnes hur man skyndat igenom Paris under sitt första besök i den franska huvudstaden. Då man velat så mycket – för mycket – på för kort tid. Man hade inte tid att fundera på om man imponerades av staden – man hade redan bestämt sig för att så var fallet. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag envisades om att hinna med Sacre Coeur, Arc de Triomphe, Louvren och sedan avrunda med en middag uppe på restaurang Jules Verne och känna mig helt lycklig. Jag minns hur jag då pustade ut. - Yes, vi hann med allt.

Nu är inte Bryssel något Paris, men för att undvika några förhastade tjuvrusningar hade jag bestämt mig för att låta staden och min improvisationsförmåga ta mig vart som helst. Min vandring började vid Grand Place, det gamla torget som ramas in av vackra husfasader från 1600-talet med tydliga franska arkitektoniska former. Här utmärker sig främst stadshuset Hôtel de Ville, som liknar en katedral, och vackra Le Cygne bland landmärkena. Med utgångspunkt från detta torg kan man lätt gå vilse i det virrvarr till gatunät som spretar sig runt alla hus i stadens kärna. Här korsar grändtrånga kullerstensgator och asfalterade huvudstråk varandra från alla riktningar. Jag står mitt på torget och snurrar runt, försöker orientera mig på kartan för en liten stund. Men jag väljer sedan att blunda, bestämma riktning på måfå, och sedan stega över torget och ned längs Rue des Bouchers  (eller Beenhouwersstraat om ni nu föredrar det flamländska namnet). Jag strök snabbt förbi alla kypare som kantade denna gastronomiska Golgata, där intresseväckande aromer fått ge plats för tung os och matodörer och där gäster nästan handgripligen föses in i restaurangerna.  

Bortsett från mitt besök på Atomium, det 102 meter höga byggnadsverket strax utanför staden som föreställer en atom i några miljarders uppförstoring - och som byggdes i samband med Världsutställningen 1958, hade jag fixerat min blick på innerstaden. Kanske främst av bekvämlighetsskäl. Jag betade av min kravlösa lista av landmärken och monument på ett strategiskt vis; Jag vandrade genom Parc de Bruxelles, slängde ett öga på det kungliga palatset, spatserade vidare över torget vid Jakobskyrkan och därefter upp till Place Poelaer och stadens ståtliga domstolsbyggnad Palais de Justice. Visst var det vackra byggnadsverk allihopa. Trots alla de övertäckta fasaderna som var under renovering, kan man enkelt förstå hur ståtliga de är i sin fulla prakt, speciellt en dag då himlen inte är så gråsprängd och tung som den var just denna dag.

Det tog mig flera tvärgator och omvägar för att hitta fram till den udda, men ack så välkända, turistattraktionen Manneken Pis. Denna granitstaty, vars ursprungliga skapare faktiskt inte är känd i historieböckerna, visade sig stå och gömma sig på hörnet av Rue de L'Étuve och Rue du Chêne. Och då jag befann mig där i hopen av fotograferande likar drabbas jag av en mindre flash back från min resa till Paris. Jag återupplever känslan jag kände efter att ha köat mig fram genom hela Louvren och äntligen kommit fram till den så omtalade Mona Lisa. Den där smått stumma känslan inombords och funderingar på om man inte förväntat sig något mer, något större?

Denna pojke som sägs vara både hjälte, stadsbeskyddare och barnhemsbarn – beroende på vilken sägen du väljer att lyssna på – får kanske oförtjänt mycket uppmärksamhet. Men man kommer inte ifrån att Manneken, som endast är en tvärhand hög, och som gömmer sig bakom höga grindar som håller folket på behagliga flera meters avstånd, är stadens främsta turistattraktion. För övrigt var den lille Manneken denna dag klädd i asiatisk drakskrud, för att uppmärksamma firandet av det kinesiska nyåret – drakens år. Jag får berättat för mig att detta inte hör till ovanligheterna, och att man på stadsmuseet kan se alla Mannekens drygt 50 olika kostymer han burit genom åren.

Och trots det förfärliga, humoristiska eller mytomspunna som omger denna staty, så gläds åtminstone jag över att han inte är ensam – 1985 restes nämligen en staty i liknande manér; en kissande flicka som fick namnet Jeanneke Pis, som hukar sig på andra sidan Grand Place, längs Impasse de la Fidelité.

* * *
Inför mitt besök hade jag blivit varnad för den inhemska ölen och varmt rekommenderad att provsmaka det belgiska kaffet. Sagt och gjort: Efter att ha provat både Delirum Tremens och Kwak kan jag förstå att det är lätt att förföras av den belgiska humlebrygden. De jag drack var så ljusa och så lättdruckna, och med en förvånande hög alkoholhalt, utan att det för den skull tyngde ned smaken. Och under tiden jag studerade de komiska ölglasen som finns för varje ölsort fick jag mig en kort skolning av baristan i den belgiska ölbrygden, om Trappistöl och varför det nederländska Heineken inte har nog hög status för att serveras i hans bar.

För det belgiska kaffet tog jag ett fönsterbord i besittning inne på caféhaket Georgette, som ligger längs en av de många grändtrånga gatorna som omger Grand Place. Med fixerad blick ögnade jag genom menyn tills jag fann det jag sökte; Belgian Coffee.
För stadiga € 8,50. Visst. Om det smakar så kostar det, sägs det ju. 

Och detta skulle smaka som en mindre härlighet.
Påstods det ju.

En smula förvånad blev jag då jag serverades en slät dubbel espresso och en 6:a av det belgiska djävulsvattnet Jenever. Servitören anade min skepsis och skyndade sig att vänligt förklara att Jenevern dricks först – för att väcka sinnet – och därefter kan jag lugnt avnjuta kaffet.
Sagt och gjort. Och visst, den belgiska kaffe-upplevelsen var speciell.
Inte ’speciellt god’. Men speciell. Kaffe och brännvin.
Av någon anledning började jag tänka på midsommarfiranden hemma i Norrbotten.

* * *

Efter en hel dag vandrande bland Tin Tin-graffiti, kulörta fasader och kullerstensgator, och efter att ha sett upp för ficktjuvar och smakat på för dyra chokladpraliner var det tillslut dags att avsluta besöket i Bryssel för denna gång. Bryssel är en stad med vackra inslag, ståtliga hus från sen medeltid, trånga gränder, exklusiva affärer och spartanska gatustånd. Det finns mycket att gilla och att tycka om. Allt finns här, men det finns i återhållsam form. Bryssel är nog ingen stad som tar dig med storm, som lägger armen runt din midja och drar iväg med dig ut genom natten. Nej, du måste själv bjuda upp till dans. Det inser jag dock för sent, då mitt besök lidit mot sitt slut.

För då jag väl satt på tåget hemåt, med blicken fäst på det flamländska landskapet som löpte fram som ett vilddjur utanför tågfönstret, och försökte samla tankarna och intrycken så inser jag att jag inte är riktigt säker på hur besöket varit. Jag försöker definiera någon form av helhetskänsla, jag bläddrar bland mina anteckningar och intryck, och försöker lägga ihop den gångna dagen som ett pussel. Tråkigt nog finner jag bara lösryckta fragment, likt en fylledimma där du endast har minnesbilder av längre ögonblick, men ofta saknar de vitala delarna som binder samman ögonblicken med varandra. Och därigenom skapar en helkväll, en helhetskänsla. 

I mitt, från början, kravlösa möte hade jag kanske förväntat mig något mer ändå. Men jag sitter nu här med bilder av stötvis vacker arkitektur, förevigade hjältar i granit, torg, sorger och sång, samt drinkar och mat. I en väldigt salig blandning. Fina bilder i sig, men ingen helhetsupplevelse.
* * *
Jag baddar mina skuldkänslor med försäkran om att jag ska ge Bryssel en till chans, och då ska jag minsann bjuda till, bjuda upp till dans. Och sedan får vi se vart natten tar en.
* * * 

* * *

/S.

Traveler - sköna rader av Heather Sommer

Traveler

Your first time out of the country

of your own skin, I didn’t bring a map.

You always hated that I’d been lucky

enough to pick my way through streets

I couldn’t pronounce to find cathedrals,

graveyards. If you were a city, you said,

I’d only like to know your suburbs.

If you were a city, I said, I’d like to know

your poor neighborhoods, your inner parts.

Read your graffiti. Drink your tap water.

Feel your smog and dirt stick to my sweat.

Hear your orchestra of sirens and gunshots.

I’d know which of your streets to walk.

If you were a city, I’d expect to be robbed.

by Heather Sommer

* * *
Enough said.
* * *
/S.

Abstrakt Transit-konst på Amsterdam Centraal Station

Längs den mittersta passagen, den i allmänhet så intetsägande paviljongen som löper under plattformarna på Amsterdam Centraal Station, finns ny konst att beskåda. De tidigare intressanta ljustavlorna med mer eller mindre tänkvärda citeringar är nu borta. Nu klär istället fem stycken ljustavlor med abstrakta verk den västra passageväggen.

#1 (The Statue of Liberty?)

#2

#3

#4

#5

Intetsägande konst för det otränade ögat?

Tavlorna ingår i konstprojektet Transit, och bakom verken står Stedelijk Museum of Modern Art och konstnärsstudenterna Rimkus, Turato, Troitskaya och Stundzius. Verken består av abstrakta formgivningar av 'logos seen from the passenger window of the train' samt internationellt välkända landmärken. Utformningen ska grunda sig på inspiration och vägledning från den erkända typografen och designern Wim Crouwel - som då man talar med de skolade direkt nämner hans experimentella projekt New Alphabet och hans typografiska arbete under 70- och 80talet som hans starkaste sidor.

Dessa studenter är alla aspirerande konstnärer som vill skapa mästerverk, det får vi utgå ifrån. Vad deras konst gör, halvt undangömd, i den mittersta passagen kan man dock fråga sig. Detta skapar nog mer mästervärk hos konstnärerna. Man får känslan av att verken glöms bort, att de inte får den uppmärksamhet de kanske förtjänar.

Kanske spelar det ingen roll. Det är kanske inte tänkt att denna upplysta abstrakta konst ska fånga människorna, den ska inte slå nyfikenhetens klor i dem och hejda dem på sin väg mellan ankomster och avgångar. Alla dessa stressande, springande och delvis förvirrade resenärer. Det kanske är mer lämpligt att dessa ljustavlorna, som bäst, endast flackar förbi i periferin hos de förbipasserande resenärerna. Kanske. Innan folket, näst intill oberörda, stressar vidare.

Abstrakt kubism. I all sin enklaste form. Kanske är det så här det ska vara.

Fast jag är inte helt säker.
Eller, så förstår jag mig bara inte på konstformen.

Till nästa utställning hoppas jag att Stedelijk kan presentera något mer iögonfallande.
* * *
Länktips: www.stedelijk.nl
* * *
/S.

Bombhot mot Amsterdams flygplats & strejk i Sverige

Igår, Måndag, spärrades delar av Amsterdams flygplats Schiphol - en av Europas mest trafikerade - av efter ett bombhot. Både nationella medier samt Reuters rapporterade om en man som låst in sig på en toalett och hotade att spränga en bomb han hade med sig.

De nationella medierna, Het Parool, De Telegraaf och Metro.nl, rapporterar idag om att det visade sig vara en rysk man i 40års åldern som låst in sig på en toalett. Han ska därefter börjat skrika att han hade en bomb och tänkte spränga den. Flygplatsens terminal 1 och 2 evakuerades på förmiddagen, mobil-näten stängdes av - för att eventuell förhindra att fjärrstyrd detoneringsteknik användes, och vid kl.17 på eftermiddagen hade mannen gripits och området sökts av och man kunde bekräfta att det var ett falsklarm.

Не очень хорошо сделали, мистер России

* * *
Det Stora i Sverige idag är att kl.11:00 är det tänkt att kabinpersonal från Tuifly, Novair och Primera Air ska gå ut i strejk. Det innebär att soltörstande svenska charterresenärer som reser med Apollo, Fritidsresor och Solresor 'drabbas' - ja, för resenärerna blir inte fast i Sverige, de kommer iväg, då andra flygbolag kommer att flyga dem istället.

Enligt DN så kommer strejken knappt märkas av resenärerna - flygbolagen har beredskap för sådana här situationer och har slutit avtal med andra bolag. Men vi hoppas att parterna - flygbolagen och kabinpersonalen - kan mötas och enas. Det är ju trots allt Alla Hjärtans Dag idag - visa lite kärlek till varandra.
* * *
/S.

Promenad på de frusna kanalerna i Amsterdam

Helgen har bjudit på klarblå himmel och strålande sol samt grå-mulet och snöfall. På grund av det goda vädret passade folk på att ta sig fram på de frusna kanalerna i Amsterdam.
Detta gällde även mig.

Jag tror jag kan påstå att det faktiskt var fler människor på isarna än på trottoarerna denna dag. Unga som gamla, både djur och människor. Och turister såklart. Alla tog sig fram på olika vis över kanalerna; på skridskor, på pulkor, gående, trippande, och var och varannan ramlade omkull - både en och två gånger. Men alla hade ett leende på läpparna, och det kändes som att ... detta sker bara här i Amsterdam.
* * *
Ett gytter av foton från lördagens promenad på de frusna kanalerna:

Skridskoåkning på kanalen Singel

'Straat fantast', Nieuwe Doelenstraat

Skridskoåkning på kanalen Singel

Skridskoåkning på kanalen Singel

Skridskoåkning på kanalen Singel

Skridskoåkning på kanalen Singel

Skridskoåkning på kanalen Singel

* * *
Efter fotoutställningen blev det att besöka ett kaffehak med Sonja. Vi hade siktet inställt på Screaming Beans, som enligt utsago ska servera riktigt kaffe, dock fann vi aldrig Hartenstraat 12 där stället sägs ligga, så vi accepterade ett stopp på Coffee Company i 9 straat-området. I brist på annat.
* * *
/S.

Photo Exhibtion, Hatakeyama, Swart & Sternfeld @ Huis Marseilles & Foam, Amsterdam

I helgen har jag bland annat besökt två Photo Exhibitions, den första var Joel Sternfeld och hans 'Color Photographs since 1970' på Foam-galleriet längs Kaizergracht. Sternfeld, känd för sitt arbete med färg- och dokumentärfotografi, kan onekligen konsten att skapa tidlösa och klassiska verk. Jag fastnade främst för fotoserien Stranger Passing och självklart den erkända  American Prospects - resultatet av Sternfelds dokumentärresa genom USA som han gjorde under 1980-talet, som väl enses vara ett fotografiskt mästerverk och ett eget kapitel i boken om den amerikanska fotohistorien...

Jag fastande även för serien med foton från bland annat moskén längs Central Ave. i Los Angeles där gängen Bloods och Crips ska ha slutit fred 1992, samt fotot på Lorraine Motel, motellet i Memphis där Martin Luther King Jr. sköts ihjäl en Augustimorgon 1993.

Den andra utställningen var Huis Marseilles visning av japanska fotografen Hatakeyamas 'Natural Stories' - en serie om människan och naturen, och då inte i stereotypa skildringar utan med fokus på stenar, råmaterial, och hur människan (för)brukar jordens resurser. Lägg där till hans dokumentära skildring av hans hemby i Japan efter de naturkatastrofer som drabbade landet den 11:e Mars 2011. Det blev en samling väldigt tänkvärda bilder.

I Huis Marseilles otroligt charmiga utställningslokaler ('här hade jag kunnat bo', är en tanke som slog mig) fanns även Siebe Swarts Land of Air and Water, en dokumentär skildring av det nederländska landskapet sett från ovan, som visar hur hans landsmän byggt deltan och kanaler för att skydda landet mot översvämningar. Det är otroligt vackra foton av våtmarker och landskap som har 'ärr' från tidigare både mindre och större översvämningar.

Trots att jag inte är den som spatserar runt på fotoutställningar så fort tillfälle ges så var det verkligen intressanta utställningar och kreativt inspirerande. Och det kan man aldrig få för mycket av.
* * *
Lite bilder från Joel Sternfeld och Siebe Swart:

Joel Sternfeld - American Prospects

Joel Sternfeld - American Prospects

Joel Sternfeld - American Prospects

Joel Sternfeld - American Prospects

Siebe Swart - Land of Air and Water

* * *
Länkar:
Foam Fotografiemuseum - www.foam.org
Huis Marseille - www.huismarseille.nl
* * *
/S.

Dutch Café

Hur tar man vara på det sköna vintervädret och de starka isarna på bästa sätt?
Jo, man styr upp 'Terras op het ijs', såhär:

Foto: Hielco Kuipers, Leiden (www.vandaag.nl/leiden/nieuws/article13884003.ece/Terras-op-het-ijs-in-Leidse-binnenstad)

* * *
Klart värt ett besök på detta fik i Leiden, som ligger ca 5 mil söder om Amsterdam.
* * *
/S.

Skridskoåkning på kanalerna i Amsterdam

Det är fortfarande vinter i Amsterdam. Kylan håller i sig. Snön ligger kvar. Och isarna i kanalerna är fortfarande starka.

 Via tidingen Het Parools webbplats finner man detta sköna bildspel med rubriken"Schaatsen op de Amsterdamse grachten", som betyder något i stil med "Skridskoåkning på kanalerna i Amsterdam":

(www.parool.nl)

De Amsterdamska invånarna njuter på vinterisarna på bästa vis. Om isarna i kanalerna ligger kvar till helgen, då kommer jag att bege mig ut på dem också...
* * *
Se hela bildspelet på denna länk
* * *
/S
.

Köldknäpp i Nederländerna

Nederländska medier fyller sina första sidor, ledarsidor samt mittuppslag med en enda nyhet - den Nederländska vintern. De är som tokiga, som kor på grönbete, vilket i sig är väldigt trevligt. Snö, kyla, vinter, skridskoåkning! Bilder och kollage! Och om sanningen ska fram så är det faktiskt inte speciellt kallt, det är bara vanlig vinter.
För mig iallafall.

Den stora nyheten idag är om det traditionella Kanal-maratonloppet Elfstedentocht kommer att hållas i år 2012 eller ej - tydligen så sker en tv-sänd nationell presskonferens under förmiddagen.

Jag återkommer i senare inlägg om vad maratonloppet egentligen innebär.
* * *
Tills vidare: en liten bildorgie av den Nederländska vintern genom historien:http://gigapica.geenstijl.nl/2012/01/winter_in_the_netherlands_thro_1.html
* * *
/S.

Om Expats, ballerinor, en flicka med draktatuering samt Thom Yorke

Helgen är snart på väg att ringa ut. Det är snart över, denna vecka åtminstone.

Helgen har spenderats i Amsterdam med omnejd. Lördagen gav strålande sol, klarblå himmel, och snön låg fortfarande kvar. Promenerade runt i området, gick i flera timmar, utan något direkt mål, fotade fastfrusna båtar, fotbollar och cyklar...En bra start på en helg.

* * *

Fredagskvällen spenderades på festen Secrets of Dante på Dante Kitchen & Bar, längs Spuistraat alldeles i närheten av Spuitorget. Det var en fest avsedd endast för Expats; Personer som befinner sig i ett annat land för att arbeta och/eller bo. Det var en kväll med trevligt mingel och prat och häng. Det var finska pokerspelare, ryska ballerinor, vietnamesiska psykologstudenter, ukrainska  backpackers, skotska kontors-neds och många, många fler. Det bästa med kvällen var nog att alla var så sociala och öppna. Sämst var nog förolämpningen/kommentaren jag fick ev en Edinburghbo, som sa att jag såg precis ut som Thom Yorke - Who?, Sångaren i Radiohead! - Huh, really?...

Nåväl.

* * *

Flickan från Bergen op Zoom tar planet som lyfter med destination: Buenos Aires. Jag kommer sakna hennes spontanitet. Men jag har blivit lovade många sköna bilder från hennes planerade 2 månaders-safari i Argentina och Brasilien.

* * *

Besökte en biograf i Amsterdam igår. Det var verkligen inte vilken standardliserad biograf som helst, nej. Vi besökte Theater Tuschinski, fantasifullt(?) namngiven efter Abraham Icek Tuschinksi, känd i Nederländerna för sina fashionabla biografer han lät bygga under tidigt 1900-tal. Hans mest kända verk är annars Grand Theater, i Rotterdam.

Theater Tuschinski, vid Rembrandtsplein i Amsterdam, var mästerlig; heltäckningsmatta, guldbeslag, valvmålningar samt träslag och möblering i djärvaste Art Nouveau-stil. Själva salongen i sig var i det mindre laget, men det gjorde inte så mycket då det arkitetuella omkring en vägde upp allting. Filmen som vi var där för var David Finchers Girl With The Dragon Tattoo. 

Jag ska inte ge någon lång filmrecension, men jag kan åtminstone konstatera att det är rätt märkligt att se en film där två svenska skådespelare pratar med varandra på engelska med svensk accent. Samt att det var kul att se Rooney Mara fightas i rulltrappan vid mitt gamla tunnelbanestopp vid Gärdet - och Daniel Craig i all äro, men Rooney Mara var filmens behållning.

* * *

I övrigt så har väl helgen gått i köldens och snöns tecken, det verkar som att nästan hela Europa fick känna på en riktig vinter. Från fyrtio minusgrader i norra Sverige till snötyngda palmer och snötäckta lyxyachter vid Mallrocas stränder.

* * *

Både James Bond och ryska ballerinor för ursäkta - Rooney Mara var helgens behållning

Vinter på Mallorca

Förolämpningen

Foajén vid Theater Tuschinski 

* * *
/S. 

Stockholmssyndromet i Amsterdam

Idag drabbades Amsterdam av något vi kan kalla för Stockholmssyndromet - nej, inte det psykologiska tillstånd och solidaritet som fångar/offer kan utveckla för en förrövare - vi pratar istället om det andra Stockholmssyndromet;
Så snart snön börjar falla tar det inte många timmar innan hela stadens kommunikation har fallerat: bussar, tunnelbana, spårvagn och tåg, allt faller ihop som ett korthus och själv står man på perrongen och försöker gissa sig till vad de nederländska utropen i högtalarna betyder.

Den första snön föll redan i måndags över Amsterdam, den låg sedan lugnt kvar till tisdagen, och under onsdag och torsdag så töade den försiktigt bort. Inatt kom dock andra vågen, och den tog staden (och delar av landet) med storm - men tack och lov var det inte samma vinterkyla likt den som slog fram genom Svea idag.

Det var mer förvirrat än vanligt på Centralstationen. Alla de stora skärmarna som informerar om Avgångar och Ankomster var tomma, inga tåg alls, helt blanka.
Detsamma gällde golvet i hela Centralstationen - alla som sökte skydd undan ovädret drog ju med sig en väldigt stor massa snö in...och ja, man fick vada fram.

Jag hade även turen att ha ståplats på ett tåg som stod still i 1,2,...53 minuter. Det är väl kanske inget att beklaga sig över - då det är oväder så står ju tåg stilla, tyvärr så var det lite irriterande att tåget stannade med endast 2-300 meter kvar till perrongen.
* * *
Inget ont som inte har något gott med sig:
Ovädret till trots - Jag var tvungen att handla lite kläder inför aftonen. Och hela Amsterdam kändes som dagen efter. Inga köer, inga brittiska neds, inga greker som bär solglasögon oavsett om det är solsken eller dimma. Shoppingen som jag hade beräknat skulle ta ca 2 timmar tog nu 40 minuter.

Härligt.
Spana in bilderna (klicka på dem för att för att göra dem större):
* * *

Det vanligen så hektiska Stationsplein, Centraal Station

Korsningen Damrak/Prins Hendrikkade...aren't you freezing Mr. Beckham?

Uteservering längs Damrak

Man tog sig enkelt fram längs Nieuwendijk idag...

Men folk cyklade ändå idag tydligen...

lite vackra nunor längs Nieuwendijk...

Dam Square, sett från ovan

Dam Square (samt en liten bit av Damrak, som här vid torget byter namn till Rokin)

Amsterdam betyder cyklar...

...och fries...

* * *
Var på IND-möte idag. Mitt sista möte där alla papper gällande min flytt äntligen blev godkända, signerade, stämplade och arkiverade. 
Nu är jag alltså Amsterdamsk, även på pappret.
* * *
Med kyla i några dagar så borde det ju resulterat i att vattnet frusit. Många kanaler är relativt grunda, så det brukar gå snabbt. Men jag vågar själv inte ut på isarna ännu...
...Såhär roade sig dock mina grannar i eftermiddags:

Om du har en isbana på din bakgård så är det ju dumt att inte utnyttja tillfället...

* * *
/S.