Blogg på www.res.se

Hej,

Tills vidare kommer jag att blogga via tidningen RES bloggforum www.res.se/blogg. För att hitta rätt bland alla de bloggar de redan har får du här direklänken till min sida: http://res.se/blogg/sakarias


Mycket nöje.
/S.

Tryckande värme och stjärnklar himmel i Amsterdam

Amsterdam skiner, blänker och svettas. Folket frustar och stånkar och torkar svetten ur pannan. Terrasserna är överfyllda sedan morgontimmarna och turisterna ockuperar de centrala stadsdelarna. Vad bör man då annat göra än ta en förmiddag ute i det enorma naturområdet Amsterdamse Bos ute i Oud Zuid, med allt vad det innebär: förbannad cykeltur, förvånansvärt vacker natur och fasansfull techno från ett närbeläget festivalområde. Jag borde kanske vara van med den musiken vid det här laget; här finns ju inga rockklubbar, bara techno och trance. Här finns ju inte heller några kända rockmusiker, bara dj:s.

Helgens bestyr blir svårdefinierade då denna tillfälliga värme drar in över detta lågland. En situation jag för tillfället absolut kan finna mig i. Då aftonsolen så småningom tar över återstår tacksamt nog endast glöden från dagens tryckande värme. Det är en behaglig temperatur som gör att vi kan sitta ute på den lummiga innegården på Wenslauerstraat, grilla, spela musik och prata på flera typer av bruten engelska långt in på sena natten. Och då jag slutligen styr hemåt är himlen förföriskt blåsvart och molnfri och stjärnorna lyser förbannat förvånansvärt fasansfullt vackert.
/S.

Kanske, kanske, en tisdagskväll

Det är kväll och afton och samtidigt flera timmar innan skymning. Amsterdam verkar vagga i en förnuftig och lite likgiltig sommarrytm just denna afton, just denna tisdag. Jag beklagar mig inte, inte på något sätt. Jag sitter uppe på husets takterrass. Delvis för att jag faktiskt kan. Utsikten här uppifrån är inte speciellt bedårande, långt ifrån. Men det är något med att inte ha något annat än en bar himmel ovanför sitt huvud. Det gör att man känner sig lite öppnare, lite friare, lite mindre instängd och ansträngd. Det får mig också konstigt nog att minnas norrländska båtkajer och bryggor vid enorma men ack så stilla älvar, och den där rena luften, den där doften av skog och gräs, och så den där tystnaden. Den som jag både njuter och skräms av. Hur som helst, jag sitter uppe på husets takterrass och känner in Amsterdam.

Där nere, 10-15 meter nedanför, fårar sig en av Amsterdams många kanaler fram och skapar farväg åt de båtar som stryker fram denna tisdag, de som bryter den i kvällssolen blänkande och glittrande vattenytan. Oförsiktigt, obrytt och utan att för den skull verka besvära de änder som rör sig över hela kanalen. Några återhållsamma läten och sedan är det bra.

Kvällen handlar kanske inte om så mycket mer, inget mer än att sitta på en takterrass och studera kvällssolen och stadens rörelse och ha sinnesro nog att njuta av tillfället.

Kanske, kanske det.
* * *
/S.

Ett försök till midsommarfirande

Igår var det midsommarafton, sommarsolstånd och behärskad eufori, och i likt de flesta aftnar det senaste två åren befann jag mig i Amsterdam, långt bort från björkar, vildvuxna blommor, ängar, röda stugor ute på landet eller vid havet. Likaså långt bort från sill, sill, nubbe och mera sill, långt bort från alla de där attributen som är så självklara den här dagen som jag vågar kalla en av mina favoritdagar. Av just den anledningen gjorde jag och mina likar, trots avståndet till Svea, tappra försök att återskapa en fullduglig afton med de verktyg vi hade tillgång till, här borta i Amsterdam. Det gick sådär.

Väderleken spåddes innehålla värmande regn med inslag av gassande åskmoln och djävulskap. Och det blev precis exakt så. Den tänkta vallfärdningen till Vondelpark, med grill, drickande, sjungande och ogenerat dansande i centrala Amsterdam blåstes av strax efter lunchtid då regnet aldrig verkade vilja ta slut. Regnet gav inte upp. Det tilltog snarare. Ingen midsommar utan regn, försökte man trösta sig med, det hjälpte dock föga. Omplanering, omplanering.

Tillslut sluter vi ändå upp, några vänner från nu, med tillhörande efterfölje. Tillsammans äter vi, dricker, pratar, dansar, svär, blir förbannade, döljer det dåligt och slutligen går vi hem. Så i mångt och mycket blev det som en midsommar brukar bli, trots avståndet till Sverige.
* * *
Spontant känns det dock som att jag ger fan i att fira midsommar nästa år om jag inte befinner mig på fast svensk mark. Om det ska vara, så ska det vara på riktigt.
* * *
/S.

Roest, sommar och sol

Jag hade ynnesten att vakna tidigt denna morgon på grund av ett öppet fönster och skrikande ankor vid kanalen. Efter att jag ordnat morgonkaffet i min gamla mormors underbara plåtburk till kaffekokare och tog mig upp till husets takterrass. Från denna höjd kunde jag konstatera att staden, trots helgdag och ostadig himmel, var både vaken och i rörelse. Cyklister som for fram som galningar, turister som tog upp plats och gnisslande spårvagnar som gjorde tafatta försök att inte köra över de tidigare nämnda. Allt var som vanligt. Amsterdam är sannerligen en praktfull dam såhär års, staden riktigt strålar, blommar och grönskar. Och då gör det inte så mycket att man vaknar tidigt. Trots helgdag.

Jag har varit Amsterdam-bo ett ganska bra tag nu, hela 20 månader om jag räknat rätt. Det låter inte så värst mycket. Det är lite mer än 1,5 år – det låter däremot mycket längre. Och det oavsett veckodag. Det är så länge att jag numera kan navigera mig efter gatunamn istället för landmärken, men också så länge att jag associerar den inrökta stanken i mitt trapphus med att komma ”hem”.

Då solen strålar som den nu gör reser folket iväg, som skrämda duvor, åt helt olika håll. Alexandra spenderar sommarmånaderna i Barcelona och Katalonien. Julius hämtar intryck från Örnsköldsvik och Florens, Maria besöker familjen i Kiev och Henrik åker över till det mystiska Island senare i sommar. Denna ö som jag alldeles för länge funderat över att besöka. Tur är väl det då att jag kommer att möta upp honom där, på Keflavík flygplats utanför Reykjavik, då det är dags.
* * *
Inrättningen Roest, som med sin bar, restaurang och egen tillredda strand vid en av kanalerna, räddar mig min oplanerade helgdag. Roest är till att börja med så innerligt ful-snyggt, där det ligger längs Czaar Peterstraat, ute i de östra delarna av Amsterdams gamla hangarområde. Det är ful-snyggt på grund av sin avslappnade och bohemiska stil, för sin detalj- och uppfinningsrikedom i inredningen, för sin fenomenala strandterrass, för sin attityd och sina tillställningar. I helgen hyser man exempelvis Warehouse Weekender Market i en av industrilokalerna bredvid stranden. Designers och konstnärer ställer ut samtidigt som en lockande marknad med industriell och marin vintage äger rum; dammiga lanternor, rostiga ankare, segel och alla övriga attribut du kan tänkas finna om du skulle plocka isär en segelbåts inredning. Det är så mycket som skulle passa så perfekt in i min studio på Ruysdaelkade, dock så säger min plånbok ifrån. Istället sätter jag mig, beställer in en kaffe, tar av mig skorna och kör ner fötterna i sanden, tittar på de alldeles för många vackra flickorna samt skriver denna text.
* * *

* * *
/S.

Vad händer med en då man bor utomlands?

-Vad händer med en då man bor utomlands? Det är en viktig, lätt skrämmande men också kittlande fråga som sällan har något helt ensidigt svar. Vad förlorar man, vad vinner man och vad händer med en. Egentligen?

Det finns en välskriven text av Chelsea Fagan om just detta ämne som jag hoppas att du kan läsa. Det är en redogörelse, utan några pekpinnar om rätt och fel, om hur tillvaron kan te sig och hur det påverkar en själv. Fagan lyfter fram väldigt specifika ting som jag känner att jag direkt kan relatera till och direkt börjar man själv fundera: Vad har hänt med just mig under min tid utomlands?

Att flytta, oavsett orsak, till ett nytt land får en onekligen att byta kostym. Man förändras. Dock inte sagt att man förändras helt och hållet. Du är fortfarande du. Men du lägger till kategorier i ditt register, du utökar din arsenal med värdefull vetskap och egenskaper. Det som är kittlande i detta är att du inte vet vilka egenskaper du skulle tagit till dig om du aldrig flyttat. Samtidigt vet du inte vilka egenskaper, tankar och tycke som du missar för att du just flyttat. Det är svårt, eller rättare sagt omöjligt, att fullt ut värdera de slag man tror sig ha vunnit. Det är också helt oväsentligt att hålla räkningen över de poäng man samlat på sig baserat på vad man vunnit och förlorat. För om vi blint räknar insamlade poäng då vi ska summera och utse vinnaren av den bästa tillvaron, ja då tror jag att vi inte riktigt förstått vad det handlar om.

Dagarna går, och efter en tid är det inte längre är en fråga om hur länge man bott i det nya landet, utan mer en fråga om hur länge man varit borta från det gamla landet. Jag tror dock att man, oavsett vad man tror sig ha missat, vunnit, funnit och förlorat, kan hålla med om det lugn, själkänslan och det självförtroende som man skaffat sig under resan. Något som jag tror att jag inte anskaffa mig om jag valt att aldrig resa iväg.

Samtidigt så kommer jag ju aldrig att veta om det är sant eller ej, och lika bra är kanske det.
* * *
Länk till den ovan nämnda artikeln: http://thoughtcatalog.com/2012/what-happens-when-you-live-abroad/
* * *
/S.

Amsterdamvyer

… Följ med på en minihelikoptertur och få en skymt av Amsterdams vackra vyer, allt ackopanjerad av skönt gitarrplinkande. 
* * *
Länk: http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=WlmpxVEGtKs
* * *
/S.

365 dagar

Ett länktips för dem som för jämnan fascineras av den Amsterdamska arkitekturen, mystiken och vyerna, den lummiga tristessen och de smärre spektakel som utspelar sig med jämna mellanrum.

Fotograferna Sjoerd Spendel och Lennart de Jong har drivit projektet 365 dagen där de genom 1 bild per dag, under 365 dagar, försökt fånga detaljer i den Amsterdamska och nederländska vardagen. Resultatet finns publicerat på www.365-dagen.com. Kanske inget som får dig att höja galet mycket på ögonbrynen men samtidigt en skön bildserie värd att titta till. Typ till morgonkaffet, eller något liknande.
* * *
Länk: www.365-dagen.com
* * *
/S

1:a april, Amsterdam

Idag skriver vi första april och det var länge sedan solen sken så starkt. Ungefär en hel vinter sedan. Det kan lätt bli fjantigt och lite överspelat då man ska vurma om vårtid, solsken och gott väder. Men nu råkar Amsterdam vara rätt fjantig ibland också, men jag ska försöka vara återhållsam:

Solen sken som sagt idag, både starkt och bländande, men utan att värma nämnvärt. Detta visade sig vara en väderlek som folket i Amsterdam kunde ha överseende med. Jag vandrade från min studio på Ruysdaelkade, tog Van Baerlestraat förbi Museumplein och vek av in i Vondelpark. Där var det överbefolkat med musikanter, flanörer, turistande turister, cyklande cyklister och sinnade alkoholister.

Det var som att staden öppnat upp vinterstängda grindar och släppt ut sina invånare på grönbete, det var goda mungipor och en sinnesstämning som ofta infinner sig efter en överdjävlig vinter. För att det inte ska bli för mycket mys-pys och vår-gulli-gull så avrundar jag här. Eftersom vädret aldrig följer någon speciellt logisk gång i detta land så vågar jag inte utropa att våren är kommen. Jag kan dock sträcka mig till att erkänna att solen sken idag, rätt så starkt, men utan att värma speciellt mycket.

Men det räcker gott och väl för mig – och många med mig. Åtminstone idag, den första april.
/S.

Stand Up Paddlers

Photo by: Peter Eijking

En lite notis: Medan jag var upptagen med annat denna helg passade över 160(!) stycken SUP:ers(Stand Up Paddlers) på att glida runt på stadens kanaler. ’Fenomenet’ är ganska vanligt förekommande här i Amsterdam, inte att 160 personer samlas och gör detta samtidigt, men from time to time så ser man någon tjomme som kommer paddlande på sin surfingbräda längs någon av gracht:erna.
* * *
/S.

Rotterdam Museumnacht 2013

Snart är det dags för Museumnacht, denna gång i Rotterdam. Praxis är att Amsterdam arrangerar sitt 24 timmars kulturextravaganza första helgen i november varje år och Rotterdam kör sin egen variant senare på vårkanten. Och där är vi nu. Datumet är satt till lördagen 9 mars och runt 50 olika klubbar, gallerier och museum kommer att delta för att göra det till en skönt bra afton. Om du tidigare varit för lat för att orka upptäcka de grymma museerna och gallerierna i Rotterdam är Museumnacht ett mycket lämpligt tillfälle att råda bot på denna dumhet. För €14 kan du komma och gå vart du vill, hur du vill, under hela kvällen och natten.

Årets tema är teardrops (i positiv bemärkelse, ska tilläggas) och återsyftar dels till stadens naturliga kontakt med vatten, genom floderna Maas och Nieuwe Watereg och såklart den gigantiska hamnen. Men också för att 'tårar och kultur båda är mångfacetterade och kan representera väldigt många olika sinnesstämningar'. Visst kan arrangörerna ha gjort denna temaliknelse onödigt invecklad, men jag gillar tanken som verkar finnas där bakom.

Jag hoppas att kvällen blir färgsprakande, men om den ska kunna utmana Amsterdam Museumnacht från i vintras då behöver man bjuda på något alldeles extra.
* * *

* * *
Länktips: www.rotterdamsemuseumnacht.nl/en
* * *
/S.

I väntan på att februari ska dra åt helvete...

Inte för att vara sån, men det känns som att februari både har regnat och blåst bort, och det med arktiska vindar. Jag inbillar mig att det är få som egentligen gillar februari, vintern verkar lida av identitetskris och de flesta av oss står och väntar på att få välkomna mars med öppna armar. Det är ju då som våren definitivt ska få fäste och förhoppningsvis slå rot ända fram till dess att sommaren är redo att ta över.

Eventen här omkring trotsar lyckligtvis vädret. I helgen hölls bland annat den coola konst- och musikfestivalen Sonic Arts Festival på olika ansedda kulturinstitutioner i Amsterdam, däribland Paradiso och New Art Space Amsterdam (NASA). I Haag lockar Museon väldigt intressanta utställning med de vinnande och mest lovordade bilderna från 2012 Wildlife Photographer of the Year. Det går ingen nöd på en, inte någon dag i veckan.

Det är dock lätt hänt att denna tidpunkt gör en lite drömmande, om både sundare väder, nya krafter och nya ting. Och för många sammanfattas det med att resa, vilket är något jag inte sätter mig emot. Själv är min planering endast i utkast-stadiet där det gråa (men ack så färgsprakande) Glasgow finns nedskrivet. I april ställer svenskklubben Super Trouper Club till med 1-årsfirande inne på Flying Duck och då vill jag vara med. Någonstans i mitt bakhuvud ligger också det mystiska och vackra Island och väntar på min ankomst. Det är en plats jag så innerligt vill utforska. Likaså Brasilien. Men året är ungt, listan finns där och är öppen för tillägg, inbjudningar och korrigeringar.

Vi får återkomma med uppdateringar på den fronten helt enkelt. Då februari är över.
* * *


Jag förstod att detta skulle dyka upp, men nog borde väl Amsterdam kunna prestera bättre? Kom igen nu...innan 'fenomenet' självdör om några veckor...
* * *
/S.

Sigur Rós i Amsterdam

Det isländska melodiösa postrockbandet Sigur Rós gör ett välkommet stopp i Amsterdam under sin världsturné. Då Sigur Rós varit här på besök tidigare har klubben Paradiso alltid blivit helt utsåld och därför gör man rätt i att låta islänningarna inta den större arenan Heineken Music Hall denna gång istället. Datumet för konserten är 21 februari, adressen är Arena Boulevard 590 och biljettpriset ligger strax under €40, och är så klart värt vartenda korvöre.
* * *

* * *
Länktips:
www.sigur-ros.co.uk
www.heineken-music-hall.nl
* * *

/S.

Het Nationale Ballet

I helgen befann jag mig inne i de finare salongerna i Amsterdam, bland glittrande kristallkronor och röda mattor inne på Amsterdam Music Theatre, vid Waterlooplein, för att vara exakt. Direkt vid min ankomst parkerade jag mig själv på den främsta raden av de djupröda sammetsfåtöljerna, med endast en vallgrav fylld av symfoniker mellan mig och scenen, och inväntade min väns och ballettsällskapet Het Nationale Ballets utsålda uppsättning av Best of Balanchine. 

Best of Balanchine är en hyllning till den bortgångne ryske koreografen George Balanchine, innehållande tre av hans akter: Serenade, Agon och Symphony in C. En ivrig tant bredvid mig förklarar att George var ett koreografiskt geni, en av grundarna av The New York City Ballet och anses vara en av de mest inflytelserika personerna inom 1900-talets balett. Se där, en kväll med det bästa från den bästa, fick jag anta.

Mitt lekmannajag förvånades över hur imponerad jag blev av föreställningen. Från min plats i salongen kunde jag både höra då tåspetsskorna slog mot scengolvet och ana vinddragen av symfonikerna ivriga stråkrörelser. Det var en uppvisning av tutu-kjolar, allvarliga leenden och stel armföring, men främst i styrka, spänst och balans vid utförandet av trippande en pointe-steg, brisé volés-hopp och petit jetés. Allt klätt i himmelsblå kroppsformade dräkter. Det var helt enkelt ett väldigt synkroniserat levande mästerverk med koreografi och precision som nog skulle göra en asiatisk militärparad avundsjuk. Allt utfört till tonerna av orkestern som satt två meter framför mig. Om jag håller mig till tanken att balett är en helhetsupplevelse där både lokalen och dess rymd spelar in, likaså publiken, färgerna, formerna, orkestern och såklart dansarna. Ja, då kan jag säga att jag trivdes förvånansvärt bra. Allt kändes väldigt levande, väldigt nära inpå, kort sagt. Men att bara bedöma den balett jag sett, det känner jag mig inte lika säker om. 

Men, det är något med denna typ av konstform och kultur som gör att jag blir sugen att lotsa mig själv bort till ConcertGebouw och stadens operahus. Åtminstone en gång, bara för att se om detta kan vara en ny sfär värd att utforska. Och jag kan nog behöva skynda mig – för då föreställningen var över och alla i publiken lämnade salen fick jag syn på en tiotal über-hipsters i folkskocken och tanken slog mig direkt: ”Nej, ska de nu förstöra baletten också för alla andra…”.
* * *
/S.

Det mäktiga Москва́

Det händer ju att man då och då bläddrar i sin mentala resedagbok, att man tänker tillbaka på de utflykter och resor man betat av genom åren. Alla har vi väl en hel del ”kapitel” innehållande natursköna vyer, underbart väder och oförglömliga never ending nätter. Men det finns även de där resorna och stadsbesöken som etsat sig kvar av helt andra anledningar, men som man fortfarande ofta tänker tillbaka på. För mig är Moskva en sådan stad.

Jag ska direkt erkänna att det var med viss skepsis som jag begav mig till det mytomspunna landet i öst tidigare i höstas, men även med ett stort stycke nyfikenhet. Jag var inte riktigt säker på vad jag kunde förvänta mig, men jag var helt klar över att jag ville uppleva Moskva med ett så öppet sinne som möjligt. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det finns mycket man kan säga om Moskva, så mycket mer än matryoshkas, vodka och mörka historiekapitel. Moskva är stort, eller rättare sagt: enormt. På flera sätt och vis. Men något annat vore väl egentligen konstigt, det är trots allt hemstad för över 12 miljoner människor och därmed Europas folktätaste stad. Moskva är ju också huvudstad, och det i världens största land.

Jag minns att det inte tog lång tid för mig att förstå hur ståtligt vacker och mångfasetterad staden faktiskt var. Moskva visade sig vara full av nyanser, uppbyggt av olika skikt av nytt och gammalt, fattigt och rikt. Staden bar på en skön blandning av då och nu, samt det som komma skall. Arkitekturen var ett hopkok av trasiga betongfasader, blänkande skyskrapor, gulddekorerade kyrktorn och hus vars ytterväggar är dekorerade med stalinistiska krigare och forna makthavare, hjältar och hjältinnor. Ett bra exempel på de tydliga nyanserna av det historiska, det politiska och det nyrika Moskva är området kring Röda torget. På ena sidan av torget ligger det über-lyxiga varuhuset GUM, vid torgets ena kortsida finner du Ivan den förskräckliges iögonfallande Vasilijkatedral, med sina ikoniska lökkupoler du vet. Snurrar man på sig ytterligare så breder det mäktiga Kremls terrakottaröda murar och torn ut sig och tar upp hela ens synfält. Väl innanför de murarna ståtar flertalet katedraler, klocktorn och det såklart det viktiga kongresspalatset. Jag blev själv förvånad över hur pass imponerad jag blev över allt detta. Moskva ingav en sådan respekt, utstrålade en sådan pondus, så till den grad att jag nästan blev andfådd.

Såklart har en stad av Moskvas storlek också en gigantisk skattkarta innehållande de riktiga guldkornen; de där undangömda klubbarna, de grymma affärerna, de sköna haken och de vackra vyerna. Dessa fynd kan vara absolut nödvändiga att hitta till, för att på så vis balansera mot allt det i övrigt så kulturellt och historiskt överväldigande. Min egen upptäcktsfärd gick via världens största och kanske mest pompösa tunnelbana,längs de gröna promenadstråken vid Moskvafloden, förbi Pussy Riot-rättegångar, vidare över till den gamla kasinogatan Nya Arbat, samt till Moskvas enda riktiga gågata, den kilometerlånga Gamla Arbat. Där kunde man som turist trängas med jämlikar, bli lurad av konstförsäljare, avtecknad av porträttmålare och roas av diverse gatukonstnärer. Om det nu är något man föredrar. Jag råkade även upptäcka en undangömd oas i form av en restaurang, bara någon tvärgata från Röda torget. Restaurangen bar namnet Scandinavia och serverade mig både skagenröra, Västerbottensost och fisk (som påstods vara) fångad i Kalixälven i Norrbotten. Värt att nämna, utöver prima norrländsk mat, vacker arkitektur, välbevarad historia i alla dess former och lyxig shopping, är Moskvas omtalade och bångstyriga nattliv.

Moskvanatten har nämligen ett hektiskt tempo. Allting går i en väldig fart och under dygnets mörka timmar togs staden över av vackra brunetter, kids och kostymklädda män. De följdes av översminkade blondiner och folk av allmänt skiftande karaktär. Man fick trängas bland stilettklackar, kroppsmålningar, guldkedjor, hawaiiskjortor och alldeles för korta klänningar. Moskvanatten visade sig vara, likt dagen, en salig blandning och helhetsintrycket blev allt annat än ensidigt. Trots att alla kanske inte drack som sjömän så var det alldeles för många som klädde sig och sminkar upp sig förskräcklig. Nästan likt en maskerad. Men, om du skulle hamna här i Moskva en dag - räds inte, ta dig ut i natten och tumla runt, se det hela med egna ögon.

Jag känner att Moskva är svår att sammanfatta. Staden rymmer så väldigt mycket av det mesta, vilket är grunden till det som gör Moskva till en sådan mäktig upplevelse, helt enkelt för mäktigt för att bortse ifrån. Jag tycker du ska åka hit, för monumentens och kulturens skull, för skyskrapornas och de förevigade hjältarnas skull. Och för allt det andra. Och även för att staden aldrig sover. Något som jag kunde konstatera, då jag klockan fyra en onsdagsmorgon stod ute på en av Hotel Metropolis balkonger och försökte samla intrycken. Jag insåg ganska snart att Moskva är en för mäktig stad för att sammanfatta på ett enkelt vis. Exakt så kändes det, just där och då. Så känns det fortfarande idag också.
* * *

/S.

MTV Awards i Amsterdam

Jag vet att 10 november ligger väldigt långt fram i kalendern, hela 287 dagar för att vara exakt (då detta inlägg skrivs). Det kan dock vara värt att bläddra fram till den elfte månaden och göra en notering om att då kommer MTV European Music Awards 2013 att hållas i arenan Ziggo Dome ute vid Arena Boulevard i Amsterdams västra stadsdelar.

 Än så länge finns det såklart ingen utförlig information om vilka artister om kommer, men det kan nog bli en extra bra show då galan firar 20årsjubileum i år. Så vi måste snällt avvakta i 7-8 månader innan vi får veta mer.
* * *
Länktips: www.ziggodome.nl/event/305/MTV-EMA
* * *
/S

Strövtåg i London

Jag tar mig an London en helg i mitten av kalla januari. Denna stad, detta London, som så många talar så varmt och vurmande om. Vad är det med denna stad, detta London, som verkar förtrolla var och varannan? Hit dit vi svenskar så gärna utvandrar, för en helg eller för en månad, för flera år och ibland för en hel livstid. Själv väntar jag fortfarande på min londoniska uppenbarelse, på att jag äntligen ska förstå stadens storhet och allt gott som folket pratar om.

Till och med den olärde förstår snabbt att London är en mäktig stad, som ter sig både färggrann och färgstark trots det gråtrista skimmer som vädret för jämnan kastar över staden. Det är något som även jag och mina vänner upplever under vår upptäcktsfärd denna helg. Jag gillar det jag ser, jag uppskattar arkitekturen, originaliteten, historian och det moderna. Jag gillar det, absolut, men jag kan nog inte påstå att jag blir hänförd.

Denna helg bjuder London på mörk himmel och en enorm mängd blötsnö. Men vi misströstar inte, vår upptäcktsfärd, vårt strövtåg genom staden, den fortsätter obehindrat. Vinden må blåsa rakt igenom alla lager av kläder men vi kisar glatt mot snön som verkar falla vågrätt då vi tar oss över Westminster Bridge, förbi klocktornet, vidare upp mot Trafalgar Square och efter fortsatt omkringvallande står vi oförberedda och förundrade vid Piccadilly circus. Där och då känner jag mig direkt lite skamsen, som en Über-turist som bockat av sin lista av sevärdheter. Det är ju inte det här som vi ska se. Det är ju inte därför vi kommit hit.

Vi söker skydd från skamsenheten och blötsnön inne på caféet som anammat det urmoderligt svenska: caféet Fika längs Brick Lane, som bjuder på kanelbullar och kladdkakor, riktigt kaffe och svensk stuginteriör - välsnidat och robust på samma gång. Det känns som att komma hem. Efter att ha myst ihjäl oss för en stund tar vi tag i helgen igen. De kommande dagarna tar vi oss mellan fotoutställningar på Natural History Museum och vinyler och posters från svunna tider på marknaderna vid Brick Lane och ute i Camden, i ett svagt ögonblick accepterar vi också Serpentine Bar & Kitchen som en fullduglig plats för att beskåda då det nattliga mörkret lägger sig över änderna och ankorna i dammen och ett i övrigt redan mörklagt Hyde Park.

Trots att man inte siktar något vidare solljus över varken flodbank eller horisont, trots att vindarna är konstanta och pinande så går det ingen nöd på mig. Och någonstans där i berusningen i Londonsmoggen om natten, bland namnlösa pubhak vid Convent gardens och stojande på klubbterassen vid High Kensington Street, känner jag att jag inte vill vara någon annanstans än just här. 

Jag försöker finna mig i allt detta som är London, vilket inte är svårt. Staden i sig är enorm, men man känner sig aldrig liten. Mitt problem är istället att jag inte gjort min hemläxa; jag vet inte vart jag ska, vart jag hittar de halvt undangömda haken och de grymma klubbarna. Resultatet blir att London helt sonika slukar mig. Man måste veta, man måste vara påläst, annars blir det väldigt svårt att maxa ur ett Londonbesök.

Då jag väl vänder hemåt känner jag mig belåten, trots att ingen förälskelse till London har uppstått. Jag tror bestämt att London nog passar bäst som en god vän istället.
* * *
/S

%!#@ yeah!

Vintern gör ett nytt tappert och välkommet försök i Amsterdam.
Prinsengracht, Amsterdam. Foto:  Maretha Johan

Writers Unlimited

Mellan 17 – 20 januari pågår Writers Unlimited internationella litteraturfestival och det är biografer och teatrar runt om i staden Haag som kommer agera intellektuellt festivalområde. Festivalen är en get together för skribenter, journalister, författare, poeter, musiker och diverse fritänkande människor från denna runda globs alla hörn. Temat för i år är ”Wanna Know a Secret?”; om att berätta det obeskrivliga och oförståeliga, för att därigenom föra upp det till ytan för diskussion och reflektion; om att byta tankar, hemligheter och idéer med folk från andra länder och kulturer.

Festivalens program innehåller föreläsningar och workshops om bl.a. dagens journalistik, författarskap och hur internet (o)möjliggör en förbättrad värld. Krydda det hela med några Nobelpriskandidater, film och musikuppträdanden, och du får en synnerligen välsmakade litteraturfestival. För fullständig festivaltablå kolla in länken nedan.
* * *
Länktips: www.winternachten.nl/taal=engels
* * *
/S.

400års-firande av kanalringen

I helgen startade 400-årsfirandet av Amsterdams kanalring, det vill säga området med kanalerna som löper runt Amsterdams centrum (Singel, Herengracht, Prinsengracht och Keizersgracht). Området i sig är verkligen värt ett pampigt kalas, både för sin charm, sin ingenjörskonst och för sin historia - vilket gjort att kanalringen tagit plats på UNESCO:s världsarvslista. Fortlöpande under året kommer det anordnas lite allehanda festligheter för att belysa detta 400-årskalas. Inte för att jag tror att folket här behöver en ursäkt för att fira, festa och flänga runt i goda vänners lag… men det ser ju i alla fall bättre ut på pappret om det finns en officiell anledning till det. 

En av de många evenemangsaffischerna som finns
tapetserade på  stadens husfasader.

Hur som haver. I helgen startade allt då 24 Hours of Amsterdam ägde rum, där Amsterdams museum, barer, caféer och scener var öppet från kl.12:00 på lördag fram till lunchtid dagen efter. Det var guidade turer i Jordaan, inlinesåkning i Vondelpark, nattmarknader, gratis inträdde på museer, runturer i de gamla kyrkorna, gospelsång på Paradiso och yogaklasser på Rembrandtplein. En turistisk Gott&Blandat-påse, kan man säga. Kommande helg fortsätter det med Amsterdam Fashion Week, där det förutom de välbesökta visningarna inne på Westergasfabriek också blir modevisningar på is ute vid Museumplein och olika mode happenings runt om i centrum.

Mitt i all denna fläkt och färd väljer jag dock att fly fältet, unna mig lite andrum och se vilka spektakel London kan erbjuda under en långweekend.
* * *
Länktips:
www.amsterdamfashionweek.com
www.iamsterdam.com/2013
* * *
/S.

Vårtecken i Vondelpark

Det verkar inte bättre än att den nederländska våren är i antågande, gott folk. I dagstidningen Volkskrant kunde man i veckan läsa att de första svalörterna och påskliljorna har börjat skjuta upp ur marken i Vondelpark här i Amsterdam, något som ska vara ett väldigt gott, snudd på vattentätt, vårtecken här i Nederländerna.

Kan våren verkligen nalkas, då det ju inte ens varit någon vinter? Troligtvis. Tydligen. Vintern knackade ju försiktigt på dörren här i början av december. Det var en onsdagsmorgon som ett lövtunt snötäcke la sig över landet, som förvisso skapade ett smärre, smått oförståeligt, kaos i lokaltrafiken till en början. Senare på eftermiddagen hade dock all snö regnat bort och trafiken var återställd. Men det är allt, en hel förmiddag av vinterväder. Så kan det gå.

Kanske är jag som svensk luttrad, men man gör nog klokt i att avvakta några veckor innan man vågar välkomna våren på riktigt.
* * *
/S.

En hotellnatt i Amsterdam

Jag vill minnas något vedertaget talesätt som pratar om det guldkantade med att turista i sin egen stad. Att på så vis få en ny inblick i outforskade stadsdelar och möjligen upptäcka nya affärer, barer och restauranger. Precis som en turist. Fast i sin egen stad. Som Amsterdam-bo har man under helgen 12-13 januari möjlighet till att göra just detta. Nåja, nästan i alla fall.

Detta genom eventet Amsterdam Hotel Night 2013, där 45 olika hotell, från lyxiga Hilton till mindre boutique hotels, har kraftigt reducerat sina priser samt ordnat olika happenings i anknytning till hotellen. Det blir skridskoåkning uppe på Double Tree Hiltons takterrass vid Amsterdam Centraal, grillfest på taket av Albus Hotel vid Rembrandtplein, organisk matmarknad under natten i Vondelpark, modevisning på WestCord Fashion Hotel sydväst om Vondelpark. Lägg där till Den Concertgebouw, Heineken Experience, några casinos samt Nemo Science Center. Listan över aktiviteter är lång, så lång att man nog inte hinner med att leka turist i sin egen stad om man har för avsikt att närvara på någon av dessa aktiviteter. Kanske gör det inte så mycket, att bara bo på hotell har väl sin charm det också.

Utsikt från Double Tree Hilton Hotels takterrass.

Bakom eventet står PR-mannen och bloggaren Vincent van Dijk, som under 2010 spenderade varje natt på ett nytt hotell i Amsterdam som sedan resulterade i hotellguideboken Amsterdam Slaapt.
Och om man bortser från tänkbara dolda pr-agendor och pr-kampanjer så kan vi väl åtminstone enas om det är ett intressant event! Inte för att jag ser mig själv spendera en natt på hotell under denna helg, men en nattmarknad i parken lockar, och isrinken uppe på Hiltons takterrass måste ses.
* * *
Länktips: www.amsterdamsehotelnacht.nl
* * *
/S.

2013 kommer gå i firandets tecken

Nu, drygt två dygn senare, har krutröken helt och hållet skingrats runt torgen och gatorna har städats upp och återfått sin vanliga charm. Nyårsfirandet i Amsterdam 2012 var intensivt på flera sätt; trafiken var kaosartad, regnet massivt och vindarna hårda, folkmassan var såklart flera gånger större än vanliga aftnar. Och det fanns en hel arsenal av smällare och raketer som skulle avverkas.

Värst kan det ha varit ute vid vackra Nieuwmarkt, som under nyårsnatten antog utseendet av en krigszon. De redan trånga gatorna överbefolkades då klockan närmade midnatt, samtidigt som antalet raketer och fyrverkerier som avfyrades tilltog i kvadrat. Men, visst var det väldigt vackert; med kyrktornen som förgrund lyses det becksvarta himlavalvet upp med den ena färggranna fyrverkeriet efter det andra. Men allteftersom minuterna tickade in på det nya året, desto mer missriktade blev fyrverkerierna och tillslut studsade raketerna mellan husväggarna, under bilar och in i folkmassorna. Allt medans regnet och vindarna verkade tillta.

Men trots detta så är det nya året varmt välkommet. 2012 var ett fint år på många sätt och det finns väl ingenting som talar emot att 2013 ska bli mycket sämre. För Amsterdam som stad så blir det ett år i firandets tecken; ett flertal jubileum vankas under året, däribland van Goghs födelse och byggandet av kanalringen, samtidigt som alla andra festivaler ska spetsas till ytterligare. Man kan alltså inte annat än se fram emot den kommande festivalagendan för 2013. Men visst ska vi söka oss till nya städer och länder också. 2012 bjöd på mitt första besök i det mäktiga Moskva. Kanske kommer 2013 innebära ett efterlängtat besök på Island. Det återstår att se.

Gott nytt år. Nu fortsätter vi.
 * * *
/S.