Rotterdam Museumnacht 2013

Snart är det dags för Museumnacht, denna gång i Rotterdam. Praxis är att Amsterdam arrangerar sitt 24 timmars kulturextravaganza första helgen i november varje år och Rotterdam kör sin egen variant senare på vårkanten. Och där är vi nu. Datumet är satt till lördagen 9 mars och runt 50 olika klubbar, gallerier och museum kommer att delta för att göra det till en skönt bra afton. Om du tidigare varit för lat för att orka upptäcka de grymma museerna och gallerierna i Rotterdam är Museumnacht ett mycket lämpligt tillfälle att råda bot på denna dumhet. För €14 kan du komma och gå vart du vill, hur du vill, under hela kvällen och natten.

Årets tema är teardrops (i positiv bemärkelse, ska tilläggas) och återsyftar dels till stadens naturliga kontakt med vatten, genom floderna Maas och Nieuwe Watereg och såklart den gigantiska hamnen. Men också för att 'tårar och kultur båda är mångfacetterade och kan representera väldigt många olika sinnesstämningar'. Visst kan arrangörerna ha gjort denna temaliknelse onödigt invecklad, men jag gillar tanken som verkar finnas där bakom.

Jag hoppas att kvällen blir färgsprakande, men om den ska kunna utmana Amsterdam Museumnacht från i vintras då behöver man bjuda på något alldeles extra.
* * *

* * *
Länktips: www.rotterdamsemuseumnacht.nl/en
* * *
/S.

I väntan på att februari ska dra åt helvete...

Inte för att vara sån, men det känns som att februari både har regnat och blåst bort, och det med arktiska vindar. Jag inbillar mig att det är få som egentligen gillar februari, vintern verkar lida av identitetskris och de flesta av oss står och väntar på att få välkomna mars med öppna armar. Det är ju då som våren definitivt ska få fäste och förhoppningsvis slå rot ända fram till dess att sommaren är redo att ta över.

Eventen här omkring trotsar lyckligtvis vädret. I helgen hölls bland annat den coola konst- och musikfestivalen Sonic Arts Festival på olika ansedda kulturinstitutioner i Amsterdam, däribland Paradiso och New Art Space Amsterdam (NASA). I Haag lockar Museon väldigt intressanta utställning med de vinnande och mest lovordade bilderna från 2012 Wildlife Photographer of the Year. Det går ingen nöd på en, inte någon dag i veckan.

Det är dock lätt hänt att denna tidpunkt gör en lite drömmande, om både sundare väder, nya krafter och nya ting. Och för många sammanfattas det med att resa, vilket är något jag inte sätter mig emot. Själv är min planering endast i utkast-stadiet där det gråa (men ack så färgsprakande) Glasgow finns nedskrivet. I april ställer svenskklubben Super Trouper Club till med 1-årsfirande inne på Flying Duck och då vill jag vara med. Någonstans i mitt bakhuvud ligger också det mystiska och vackra Island och väntar på min ankomst. Det är en plats jag så innerligt vill utforska. Likaså Brasilien. Men året är ungt, listan finns där och är öppen för tillägg, inbjudningar och korrigeringar.

Vi får återkomma med uppdateringar på den fronten helt enkelt. Då februari är över.
* * *


Jag förstod att detta skulle dyka upp, men nog borde väl Amsterdam kunna prestera bättre? Kom igen nu...innan 'fenomenet' självdör om några veckor...
* * *
/S.

Sigur Rós i Amsterdam

Det isländska melodiösa postrockbandet Sigur Rós gör ett välkommet stopp i Amsterdam under sin världsturné. Då Sigur Rós varit här på besök tidigare har klubben Paradiso alltid blivit helt utsåld och därför gör man rätt i att låta islänningarna inta den större arenan Heineken Music Hall denna gång istället. Datumet för konserten är 21 februari, adressen är Arena Boulevard 590 och biljettpriset ligger strax under €40, och är så klart värt vartenda korvöre.
* * *

* * *
Länktips:
www.sigur-ros.co.uk
www.heineken-music-hall.nl
* * *

/S.

Het Nationale Ballet

I helgen befann jag mig inne i de finare salongerna i Amsterdam, bland glittrande kristallkronor och röda mattor inne på Amsterdam Music Theatre, vid Waterlooplein, för att vara exakt. Direkt vid min ankomst parkerade jag mig själv på den främsta raden av de djupröda sammetsfåtöljerna, med endast en vallgrav fylld av symfoniker mellan mig och scenen, och inväntade min väns och ballettsällskapet Het Nationale Ballets utsålda uppsättning av Best of Balanchine. 

Best of Balanchine är en hyllning till den bortgångne ryske koreografen George Balanchine, innehållande tre av hans akter: Serenade, Agon och Symphony in C. En ivrig tant bredvid mig förklarar att George var ett koreografiskt geni, en av grundarna av The New York City Ballet och anses vara en av de mest inflytelserika personerna inom 1900-talets balett. Se där, en kväll med det bästa från den bästa, fick jag anta.

Mitt lekmannajag förvånades över hur imponerad jag blev av föreställningen. Från min plats i salongen kunde jag både höra då tåspetsskorna slog mot scengolvet och ana vinddragen av symfonikerna ivriga stråkrörelser. Det var en uppvisning av tutu-kjolar, allvarliga leenden och stel armföring, men främst i styrka, spänst och balans vid utförandet av trippande en pointe-steg, brisé volés-hopp och petit jetés. Allt klätt i himmelsblå kroppsformade dräkter. Det var helt enkelt ett väldigt synkroniserat levande mästerverk med koreografi och precision som nog skulle göra en asiatisk militärparad avundsjuk. Allt utfört till tonerna av orkestern som satt två meter framför mig. Om jag håller mig till tanken att balett är en helhetsupplevelse där både lokalen och dess rymd spelar in, likaså publiken, färgerna, formerna, orkestern och såklart dansarna. Ja, då kan jag säga att jag trivdes förvånansvärt bra. Allt kändes väldigt levande, väldigt nära inpå, kort sagt. Men att bara bedöma den balett jag sett, det känner jag mig inte lika säker om. 

Men, det är något med denna typ av konstform och kultur som gör att jag blir sugen att lotsa mig själv bort till ConcertGebouw och stadens operahus. Åtminstone en gång, bara för att se om detta kan vara en ny sfär värd att utforska. Och jag kan nog behöva skynda mig – för då föreställningen var över och alla i publiken lämnade salen fick jag syn på en tiotal über-hipsters i folkskocken och tanken slog mig direkt: ”Nej, ska de nu förstöra baletten också för alla andra…”.
* * *
/S.

Det mäktiga Москва́

Det händer ju att man då och då bläddrar i sin mentala resedagbok, att man tänker tillbaka på de utflykter och resor man betat av genom åren. Alla har vi väl en hel del ”kapitel” innehållande natursköna vyer, underbart väder och oförglömliga never ending nätter. Men det finns även de där resorna och stadsbesöken som etsat sig kvar av helt andra anledningar, men som man fortfarande ofta tänker tillbaka på. För mig är Moskva en sådan stad.

Jag ska direkt erkänna att det var med viss skepsis som jag begav mig till det mytomspunna landet i öst tidigare i höstas, men även med ett stort stycke nyfikenhet. Jag var inte riktigt säker på vad jag kunde förvänta mig, men jag var helt klar över att jag ville uppleva Moskva med ett så öppet sinne som möjligt. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det finns mycket man kan säga om Moskva, så mycket mer än matryoshkas, vodka och mörka historiekapitel. Moskva är stort, eller rättare sagt: enormt. På flera sätt och vis. Men något annat vore väl egentligen konstigt, det är trots allt hemstad för över 12 miljoner människor och därmed Europas folktätaste stad. Moskva är ju också huvudstad, och det i världens största land.

Jag minns att det inte tog lång tid för mig att förstå hur ståtligt vacker och mångfasetterad staden faktiskt var. Moskva visade sig vara full av nyanser, uppbyggt av olika skikt av nytt och gammalt, fattigt och rikt. Staden bar på en skön blandning av då och nu, samt det som komma skall. Arkitekturen var ett hopkok av trasiga betongfasader, blänkande skyskrapor, gulddekorerade kyrktorn och hus vars ytterväggar är dekorerade med stalinistiska krigare och forna makthavare, hjältar och hjältinnor. Ett bra exempel på de tydliga nyanserna av det historiska, det politiska och det nyrika Moskva är området kring Röda torget. På ena sidan av torget ligger det über-lyxiga varuhuset GUM, vid torgets ena kortsida finner du Ivan den förskräckliges iögonfallande Vasilijkatedral, med sina ikoniska lökkupoler du vet. Snurrar man på sig ytterligare så breder det mäktiga Kremls terrakottaröda murar och torn ut sig och tar upp hela ens synfält. Väl innanför de murarna ståtar flertalet katedraler, klocktorn och det såklart det viktiga kongresspalatset. Jag blev själv förvånad över hur pass imponerad jag blev över allt detta. Moskva ingav en sådan respekt, utstrålade en sådan pondus, så till den grad att jag nästan blev andfådd.

Såklart har en stad av Moskvas storlek också en gigantisk skattkarta innehållande de riktiga guldkornen; de där undangömda klubbarna, de grymma affärerna, de sköna haken och de vackra vyerna. Dessa fynd kan vara absolut nödvändiga att hitta till, för att på så vis balansera mot allt det i övrigt så kulturellt och historiskt överväldigande. Min egen upptäcktsfärd gick via världens största och kanske mest pompösa tunnelbana,längs de gröna promenadstråken vid Moskvafloden, förbi Pussy Riot-rättegångar, vidare över till den gamla kasinogatan Nya Arbat, samt till Moskvas enda riktiga gågata, den kilometerlånga Gamla Arbat. Där kunde man som turist trängas med jämlikar, bli lurad av konstförsäljare, avtecknad av porträttmålare och roas av diverse gatukonstnärer. Om det nu är något man föredrar. Jag råkade även upptäcka en undangömd oas i form av en restaurang, bara någon tvärgata från Röda torget. Restaurangen bar namnet Scandinavia och serverade mig både skagenröra, Västerbottensost och fisk (som påstods vara) fångad i Kalixälven i Norrbotten. Värt att nämna, utöver prima norrländsk mat, vacker arkitektur, välbevarad historia i alla dess former och lyxig shopping, är Moskvas omtalade och bångstyriga nattliv.

Moskvanatten har nämligen ett hektiskt tempo. Allting går i en väldig fart och under dygnets mörka timmar togs staden över av vackra brunetter, kids och kostymklädda män. De följdes av översminkade blondiner och folk av allmänt skiftande karaktär. Man fick trängas bland stilettklackar, kroppsmålningar, guldkedjor, hawaiiskjortor och alldeles för korta klänningar. Moskvanatten visade sig vara, likt dagen, en salig blandning och helhetsintrycket blev allt annat än ensidigt. Trots att alla kanske inte drack som sjömän så var det alldeles för många som klädde sig och sminkar upp sig förskräcklig. Nästan likt en maskerad. Men, om du skulle hamna här i Moskva en dag - räds inte, ta dig ut i natten och tumla runt, se det hela med egna ögon.

Jag känner att Moskva är svår att sammanfatta. Staden rymmer så väldigt mycket av det mesta, vilket är grunden till det som gör Moskva till en sådan mäktig upplevelse, helt enkelt för mäktigt för att bortse ifrån. Jag tycker du ska åka hit, för monumentens och kulturens skull, för skyskrapornas och de förevigade hjältarnas skull. Och för allt det andra. Och även för att staden aldrig sover. Något som jag kunde konstatera, då jag klockan fyra en onsdagsmorgon stod ute på en av Hotel Metropolis balkonger och försökte samla intrycken. Jag insåg ganska snart att Moskva är en för mäktig stad för att sammanfatta på ett enkelt vis. Exakt så kändes det, just där och då. Så känns det fortfarande idag också.
* * *

/S.