På inbjudan uppmanades man att kolla adressen på en karta både en och två gånger om det var första gången man besökte stället. Inbjudan var signerat av den gode herr Molly Malone, och det var till hans irländska pub Molly's som jag var påväg. Inbjudan sa Oudezijds Kolk 9. Jag tittade på kartan och memorerade vägen:
Gå av vid Centraal Station. Följ strömmen av människor som vallfärdar ned för huvudgatan Damrak, men vik av åt öster och följ den lilla trånga gatan Zeedijk som kilar sig mellan Barbizon Palace och Hotel Prins Hendrik. Gå i några minuter och sväng vänster direkt efter den första gångbron. Därefter saknas gatuskyltar och namn så jag fick förlita mig på att den gode Molly Malone skyltat bättre än vad staden Amsterdam själv gjort.
Min memorerade utflyktskarta tog mig fram till den där bron som löper över den smala kanalpassagen, jag spanar ned längs den trånga gatan som löper längs med kanalen och jag insåg att jag har hamnat rätt. Några dörrar bort, med en terrass
som vetter ut mot kanalen låg Molly's, gömd bakom Sankt Nicholas kyrkan. Mittemellan himmel och helvete kan man kanske säga, då några tvärgator det så bespottade och ändå så välbesökta Red Light District börjar.
Molly's ligger inne i en äldre lagerlokal, som i sin tur står på berömd mark. Denna inrättning ligger trots allt inte längs något huvudgatan. Därför strömmar mest lokalbefolkning och de pålästa turisterna hit, dels för att slappna av men även för att bara ta in den lata livet i dessa gamla holländska kvarter. Innanför de tunna dörrarna känns det direkt genuint. Väggarna är fodrade med gamla whisky fat och gamla irländska antikviteter och nednötta baren av mörk massiv ek andas irländskt. Ja, det till och med luktar genuint.
Jag kom dit på egen hand. Vilket borde gjort mig obekväm redan från början. Dock så var det något med inramningen här, för i samma stund som du klev över tröskeln till Molly Malones pub kändes det som att komma hem. Hem till vänner. Okända vänner förvisso, men kvällen hade endast börjat.
Bland de inhemska, de omkringresande och Expats fann jag enkelt mig själv. Jag mötte alla möjliga accenter från världens alla hörn. Jag minglade runt i den gemytliga folkmassan. Jag pratade med folk från kontinenten, och lyssnade på deras historier, jag mötte flickor från öst, och jag påmindes om hur jag beundrade henne och hennes likar, och jag mötte skottar och tillsammans skrålade vi på visa människors vis. Och sådär fortsatte kvällen. I väldigt trevlig tappning.
* * *
Jag drabbades av ett 'detta känns som hemma', då en akustisk, nedtonad version av Hey Princess spelades uppe på scen. Jag tänkte sedan att jag kanske redan är hemma. Och att jag kanske varit det i några månader nu. Dock ett annat "hem" än hemma i norr, men lika fullt något som är värt tituleringen.
* * *
* * *
Då jag morgonen efter lägger pussel av den gångna nattens bravader med hjälp av kvitton och noteringar på öl-underlägg, inser jag att det måste ha varit en trivsam afton. Och då jag även plussat ihop kvittona och studerat bilderna tagna med telefonen, känner jag mig tvungen att i bästa recensent-anda tilldela Molly's betyget: ett helt gäng plus av väldigt många möjliga. Mycket tyder på att det kan ha varit en riktig helkväll.
* * *
/S.
