Vi lämnar Amsterdam för en stund, vi tar tåget ned längs kusten mot hamnstaden Rotterdam. Den yngre, mer moderna och uttrycksfulla staden. Hit lockas folk för arkitekturen, den gigantiska hamnen, konsten, kreativiteten och Erasmusparken. Och såklart Witte De Withstraat och vad många anser vara en av världens bästa barer.
* * *
Witte de Withstraat, denna gata som sticker ut likt en kulturnerv från Rotterdams huvudgatan Cool Singel som slingrar sig som en ryggrad genom stadsplaneringen och från vart alla övriga gator utgår ifrån. Om dagen är den ett promenadstråk för de pålästa turisterna, behagligt nog slipper man den frenesi som man ofta kan få tampas med i Amsterdam. Och där, bland Kapsalons, Coffeeshops och gallerier, står Witte Aap inte ut från mängden. Den står bara lugnt och väntar på dig på hörnet av Witte de Withstraat och Eendrachtsstraat.
Baristan Carlijn påstår att det alltid är fullpackat. Att man blir förvånad hur mycket gott folk man kan rymma på den lilla yta som är De Witte Aap - För det är vad som först förvånar en: Utrymmet. Eller rättare sagt bristen på det. Här inne kromar sig en bardisk, formad likt en halv siluett av en kurvig kvinnas kropp, som tar upp största utrymmet, lägg där till några låga pinnstolar, tebord, en soffa som löper längs med väggen bortanför baren samt sittkuddar längs med det stora skyltfönstret ut mot gatan. Inget dansgolv. Väldigt begränsad yta att röra sig på. Men det är ändå här inne, på de ca 60 m2, som varje fredag och lördag det Rotterdamska folket samlas.
Jag har svårt att tro Carlijn då hon påstår att det inte är något speciellt med De Witte Aap. Jag tänker istället att något måste dem ha som profilerar dem, något ess i pr-rockärmen som gör att de står sig så pass väl bland uteställena i detta ungdomliga och moderna Rotterdam. Jag snurrar runt på barstolen jag sitter på, blickar runt där inne; det nötta golvet, tavlorna av de lokala konstnärerna, jag fastnar med blicken på den vägg som är tapetserad av sepia-tonade bilder av den gångna tidens stjärnor, vackra takkronor. Jag vill minnas att jag sett detta förut. Flera gånger om. Möjligen är de vita ap-figurerna som finns lite här och var i lokalen det som sticker ut. Jag ger mig inte, jag måste veta, för jag kan inte riktigt förstå det själv: Detta hak, som i sig är innött av välmående och är genuint välkomnande, är en bar som omnämns på listor över de bästa pubarna i världen. Och jag är nyfiken: Vad har du Witte Ap som ingen annan har?
De Witte Aap är navet, en port du passerar genom, inte förbi. Britter, tyskar, amerikaner, skandinaver. Vi har alla sorters folk. Ingen nationalitet är överrepresenterad. Även folk från omkringliggande klubbar och barer kommer hit.
- Vi har många stammisar, många ’regulars’, säger baristan, Witte Aap har gott rykte helt enkelt.
Som leder till god Karma? Gott leder till Gott, ja det låter väl inte så tokigt, ler hon. Och kanske är det så enkel sanningen är.
Drinklistan bjuder inte heller på några ytterligheter, förutom möjligen Vodka&kokosnöts shotsen, Monkey Shots, som prissätts efter hur du bemöter folket bakom baren. Ibland är det gratis. Ibland alldeles för dyrt. Det beror helt på och hållet på dig själv. Efter en titt på menyn så förstår man att det inte är för maten och det marockanska brödet - som du får järnat tillsammans med ost, banan och chilipeppar för € 2,90 – som folket fyller lokalen flera gånger i veckan. Så det är något annat. Och jag inser att jag nog behöver uppleva stället om kvällen för att förstå.
Innan jag reser mig för att gå blir jag ombedd att återkomma på måndagar - då de har sina återkommande ”For those who work weekends”-kvällar. Vilka underbara människor. Som tänker på alla. Inget high end folk. Bara en vit apa och kokosnöts shots. Och sköna människor. Inget mer. Konstigt nog så räcker det väldigt långt.
Jag känner själv att jag definitivt vill återkomma.
Och inte bara på måndagar.
* * *
Men frågan kvarstår: Hur kan detta lilla krypin omnämnas med så många lovord. Och alla med samma stumma argumentation; Det bara är så.
Jag tror att det, på en gata där inrättningarna använder neon och kulörta fasadfärger till bristningsgränsen för att sticka ut, är till Witte de Aaps fördel att göra det motsatta – att helt enkelt inte sticka ut. Vilket för att dem just gör det. Sticker ut. Låter det invecklat? Möjligen. Men jag blir inte klokare än så för tillfället. Vi får nog göra några återbesök och försöka reda ut frågetecknen då.
* * *
