Kanske, kanske, en tisdagskväll

Det är kväll och afton och samtidigt flera timmar innan skymning. Amsterdam verkar vagga i en förnuftig och lite likgiltig sommarrytm just denna afton, just denna tisdag. Jag beklagar mig inte, inte på något sätt. Jag sitter uppe på husets takterrass. Delvis för att jag faktiskt kan. Utsikten här uppifrån är inte speciellt bedårande, långt ifrån. Men det är något med att inte ha något annat än en bar himmel ovanför sitt huvud. Det gör att man känner sig lite öppnare, lite friare, lite mindre instängd och ansträngd. Det får mig också konstigt nog att minnas norrländska båtkajer och bryggor vid enorma men ack så stilla älvar, och den där rena luften, den där doften av skog och gräs, och så den där tystnaden. Den som jag både njuter och skräms av. Hur som helst, jag sitter uppe på husets takterrass och känner in Amsterdam.

Där nere, 10-15 meter nedanför, fårar sig en av Amsterdams många kanaler fram och skapar farväg åt de båtar som stryker fram denna tisdag, de som bryter den i kvällssolen blänkande och glittrande vattenytan. Oförsiktigt, obrytt och utan att för den skull verka besvära de änder som rör sig över hela kanalen. Några återhållsamma läten och sedan är det bra.

Kvällen handlar kanske inte om så mycket mer, inget mer än att sitta på en takterrass och studera kvällssolen och stadens rörelse och ha sinnesro nog att njuta av tillfället.

Kanske, kanske det.
* * *
/S.