Jag hade ynnesten att vakna tidigt denna morgon på grund av ett öppet fönster och skrikande ankor vid kanalen. Efter att jag ordnat morgonkaffet i min gamla mormors underbara plåtburk till kaffekokare och tog mig upp till husets takterrass. Från denna höjd kunde jag konstatera att staden, trots helgdag och ostadig himmel, var både vaken och i rörelse. Cyklister som for fram som galningar, turister som tog upp plats och gnisslande spårvagnar som gjorde tafatta försök att inte köra över de tidigare nämnda. Allt var som vanligt. Amsterdam är sannerligen en praktfull dam såhär års, staden riktigt strålar, blommar och grönskar. Och då gör det inte så mycket att man vaknar tidigt. Trots helgdag.
Jag har varit Amsterdam-bo ett ganska bra tag nu, hela 20 månader om jag räknat rätt. Det låter inte så värst mycket. Det är lite mer än 1,5 år – det låter däremot mycket längre. Och det oavsett veckodag. Det är så länge att jag numera kan navigera mig efter gatunamn istället för landmärken, men också så länge att jag associerar den inrökta stanken i mitt trapphus med att komma ”hem”.
Då solen strålar som den nu gör reser folket iväg, som skrämda duvor, åt helt olika håll. Alexandra spenderar sommarmånaderna i Barcelona och Katalonien. Julius hämtar intryck från Örnsköldsvik och Florens, Maria besöker familjen i Kiev och Henrik åker över till det mystiska Island senare i sommar. Denna ö som jag alldeles för länge funderat över att besöka. Tur är väl det då att jag kommer att möta upp honom där, på Keflavík flygplats utanför Reykjavik, då det är dags.
* * *
Inrättningen Roest, som med sin bar, restaurang och egen tillredda strand vid en av kanalerna, räddar mig min oplanerade helgdag. Roest är till att börja med så innerligt ful-snyggt, där det ligger längs Czaar Peterstraat, ute i de östra delarna av Amsterdams gamla hangarområde. Det är ful-snyggt på grund av sin avslappnade och bohemiska stil, för sin detalj- och uppfinningsrikedom i inredningen, för sin fenomenala strandterrass, för sin attityd och sina tillställningar. I helgen hyser man exempelvis Warehouse Weekender Market i en av industrilokalerna bredvid stranden. Designers och konstnärer ställer ut samtidigt som en lockande marknad med industriell och marin vintage äger rum; dammiga lanternor, rostiga ankare, segel och alla övriga attribut du kan tänkas finna om du skulle plocka isär en segelbåts inredning. Det är så mycket som skulle passa så perfekt in i min studio på Ruysdaelkade, dock så säger min plånbok ifrån. Istället sätter jag mig, beställer in en kaffe, tar av mig skorna och kör ner fötterna i sanden, tittar på de alldeles för många vackra flickorna samt skriver denna text.
* * *
Jag har varit Amsterdam-bo ett ganska bra tag nu, hela 20 månader om jag räknat rätt. Det låter inte så värst mycket. Det är lite mer än 1,5 år – det låter däremot mycket längre. Och det oavsett veckodag. Det är så länge att jag numera kan navigera mig efter gatunamn istället för landmärken, men också så länge att jag associerar den inrökta stanken i mitt trapphus med att komma ”hem”.
Då solen strålar som den nu gör reser folket iväg, som skrämda duvor, åt helt olika håll. Alexandra spenderar sommarmånaderna i Barcelona och Katalonien. Julius hämtar intryck från Örnsköldsvik och Florens, Maria besöker familjen i Kiev och Henrik åker över till det mystiska Island senare i sommar. Denna ö som jag alldeles för länge funderat över att besöka. Tur är väl det då att jag kommer att möta upp honom där, på Keflavík flygplats utanför Reykjavik, då det är dags.
* * *
Inrättningen Roest, som med sin bar, restaurang och egen tillredda strand vid en av kanalerna, räddar mig min oplanerade helgdag. Roest är till att börja med så innerligt ful-snyggt, där det ligger längs Czaar Peterstraat, ute i de östra delarna av Amsterdams gamla hangarområde. Det är ful-snyggt på grund av sin avslappnade och bohemiska stil, för sin detalj- och uppfinningsrikedom i inredningen, för sin fenomenala strandterrass, för sin attityd och sina tillställningar. I helgen hyser man exempelvis Warehouse Weekender Market i en av industrilokalerna bredvid stranden. Designers och konstnärer ställer ut samtidigt som en lockande marknad med industriell och marin vintage äger rum; dammiga lanternor, rostiga ankare, segel och alla övriga attribut du kan tänkas finna om du skulle plocka isär en segelbåts inredning. Det är så mycket som skulle passa så perfekt in i min studio på Ruysdaelkade, dock så säger min plånbok ifrån. Istället sätter jag mig, beställer in en kaffe, tar av mig skorna och kör ner fötterna i sanden, tittar på de alldeles för många vackra flickorna samt skriver denna text.
* * *
* * *
/S.
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar