Blogg på www.res.se

Hej,

Tills vidare kommer jag att blogga via tidningen RES bloggforum www.res.se/blogg. För att hitta rätt bland alla de bloggar de redan har får du här direklänken till min sida: http://res.se/blogg/sakarias


Mycket nöje.
/S.

Tryckande värme och stjärnklar himmel i Amsterdam

Amsterdam skiner, blänker och svettas. Folket frustar och stånkar och torkar svetten ur pannan. Terrasserna är överfyllda sedan morgontimmarna och turisterna ockuperar de centrala stadsdelarna. Vad bör man då annat göra än ta en förmiddag ute i det enorma naturområdet Amsterdamse Bos ute i Oud Zuid, med allt vad det innebär: förbannad cykeltur, förvånansvärt vacker natur och fasansfull techno från ett närbeläget festivalområde. Jag borde kanske vara van med den musiken vid det här laget; här finns ju inga rockklubbar, bara techno och trance. Här finns ju inte heller några kända rockmusiker, bara dj:s.

Helgens bestyr blir svårdefinierade då denna tillfälliga värme drar in över detta lågland. En situation jag för tillfället absolut kan finna mig i. Då aftonsolen så småningom tar över återstår tacksamt nog endast glöden från dagens tryckande värme. Det är en behaglig temperatur som gör att vi kan sitta ute på den lummiga innegården på Wenslauerstraat, grilla, spela musik och prata på flera typer av bruten engelska långt in på sena natten. Och då jag slutligen styr hemåt är himlen förföriskt blåsvart och molnfri och stjärnorna lyser förbannat förvånansvärt fasansfullt vackert.
/S.

Kanske, kanske, en tisdagskväll

Det är kväll och afton och samtidigt flera timmar innan skymning. Amsterdam verkar vagga i en förnuftig och lite likgiltig sommarrytm just denna afton, just denna tisdag. Jag beklagar mig inte, inte på något sätt. Jag sitter uppe på husets takterrass. Delvis för att jag faktiskt kan. Utsikten här uppifrån är inte speciellt bedårande, långt ifrån. Men det är något med att inte ha något annat än en bar himmel ovanför sitt huvud. Det gör att man känner sig lite öppnare, lite friare, lite mindre instängd och ansträngd. Det får mig också konstigt nog att minnas norrländska båtkajer och bryggor vid enorma men ack så stilla älvar, och den där rena luften, den där doften av skog och gräs, och så den där tystnaden. Den som jag både njuter och skräms av. Hur som helst, jag sitter uppe på husets takterrass och känner in Amsterdam.

Där nere, 10-15 meter nedanför, fårar sig en av Amsterdams många kanaler fram och skapar farväg åt de båtar som stryker fram denna tisdag, de som bryter den i kvällssolen blänkande och glittrande vattenytan. Oförsiktigt, obrytt och utan att för den skull verka besvära de änder som rör sig över hela kanalen. Några återhållsamma läten och sedan är det bra.

Kvällen handlar kanske inte om så mycket mer, inget mer än att sitta på en takterrass och studera kvällssolen och stadens rörelse och ha sinnesro nog att njuta av tillfället.

Kanske, kanske det.
* * *
/S.

Ett försök till midsommarfirande

Igår var det midsommarafton, sommarsolstånd och behärskad eufori, och i likt de flesta aftnar det senaste två åren befann jag mig i Amsterdam, långt bort från björkar, vildvuxna blommor, ängar, röda stugor ute på landet eller vid havet. Likaså långt bort från sill, sill, nubbe och mera sill, långt bort från alla de där attributen som är så självklara den här dagen som jag vågar kalla en av mina favoritdagar. Av just den anledningen gjorde jag och mina likar, trots avståndet till Svea, tappra försök att återskapa en fullduglig afton med de verktyg vi hade tillgång till, här borta i Amsterdam. Det gick sådär.

Väderleken spåddes innehålla värmande regn med inslag av gassande åskmoln och djävulskap. Och det blev precis exakt så. Den tänkta vallfärdningen till Vondelpark, med grill, drickande, sjungande och ogenerat dansande i centrala Amsterdam blåstes av strax efter lunchtid då regnet aldrig verkade vilja ta slut. Regnet gav inte upp. Det tilltog snarare. Ingen midsommar utan regn, försökte man trösta sig med, det hjälpte dock föga. Omplanering, omplanering.

Tillslut sluter vi ändå upp, några vänner från nu, med tillhörande efterfölje. Tillsammans äter vi, dricker, pratar, dansar, svär, blir förbannade, döljer det dåligt och slutligen går vi hem. Så i mångt och mycket blev det som en midsommar brukar bli, trots avståndet till Sverige.
* * *
Spontant känns det dock som att jag ger fan i att fira midsommar nästa år om jag inte befinner mig på fast svensk mark. Om det ska vara, så ska det vara på riktigt.
* * *
/S.

Roest, sommar och sol

Jag hade ynnesten att vakna tidigt denna morgon på grund av ett öppet fönster och skrikande ankor vid kanalen. Efter att jag ordnat morgonkaffet i min gamla mormors underbara plåtburk till kaffekokare och tog mig upp till husets takterrass. Från denna höjd kunde jag konstatera att staden, trots helgdag och ostadig himmel, var både vaken och i rörelse. Cyklister som for fram som galningar, turister som tog upp plats och gnisslande spårvagnar som gjorde tafatta försök att inte köra över de tidigare nämnda. Allt var som vanligt. Amsterdam är sannerligen en praktfull dam såhär års, staden riktigt strålar, blommar och grönskar. Och då gör det inte så mycket att man vaknar tidigt. Trots helgdag.

Jag har varit Amsterdam-bo ett ganska bra tag nu, hela 20 månader om jag räknat rätt. Det låter inte så värst mycket. Det är lite mer än 1,5 år – det låter däremot mycket längre. Och det oavsett veckodag. Det är så länge att jag numera kan navigera mig efter gatunamn istället för landmärken, men också så länge att jag associerar den inrökta stanken i mitt trapphus med att komma ”hem”.

Då solen strålar som den nu gör reser folket iväg, som skrämda duvor, åt helt olika håll. Alexandra spenderar sommarmånaderna i Barcelona och Katalonien. Julius hämtar intryck från Örnsköldsvik och Florens, Maria besöker familjen i Kiev och Henrik åker över till det mystiska Island senare i sommar. Denna ö som jag alldeles för länge funderat över att besöka. Tur är väl det då att jag kommer att möta upp honom där, på Keflavík flygplats utanför Reykjavik, då det är dags.
* * *
Inrättningen Roest, som med sin bar, restaurang och egen tillredda strand vid en av kanalerna, räddar mig min oplanerade helgdag. Roest är till att börja med så innerligt ful-snyggt, där det ligger längs Czaar Peterstraat, ute i de östra delarna av Amsterdams gamla hangarområde. Det är ful-snyggt på grund av sin avslappnade och bohemiska stil, för sin detalj- och uppfinningsrikedom i inredningen, för sin fenomenala strandterrass, för sin attityd och sina tillställningar. I helgen hyser man exempelvis Warehouse Weekender Market i en av industrilokalerna bredvid stranden. Designers och konstnärer ställer ut samtidigt som en lockande marknad med industriell och marin vintage äger rum; dammiga lanternor, rostiga ankare, segel och alla övriga attribut du kan tänkas finna om du skulle plocka isär en segelbåts inredning. Det är så mycket som skulle passa så perfekt in i min studio på Ruysdaelkade, dock så säger min plånbok ifrån. Istället sätter jag mig, beställer in en kaffe, tar av mig skorna och kör ner fötterna i sanden, tittar på de alldeles för många vackra flickorna samt skriver denna text.
* * *

* * *
/S.

Vad händer med en då man bor utomlands?

-Vad händer med en då man bor utomlands? Det är en viktig, lätt skrämmande men också kittlande fråga som sällan har något helt ensidigt svar. Vad förlorar man, vad vinner man och vad händer med en. Egentligen?

Det finns en välskriven text av Chelsea Fagan om just detta ämne som jag hoppas att du kan läsa. Det är en redogörelse, utan några pekpinnar om rätt och fel, om hur tillvaron kan te sig och hur det påverkar en själv. Fagan lyfter fram väldigt specifika ting som jag känner att jag direkt kan relatera till och direkt börjar man själv fundera: Vad har hänt med just mig under min tid utomlands?

Att flytta, oavsett orsak, till ett nytt land får en onekligen att byta kostym. Man förändras. Dock inte sagt att man förändras helt och hållet. Du är fortfarande du. Men du lägger till kategorier i ditt register, du utökar din arsenal med värdefull vetskap och egenskaper. Det som är kittlande i detta är att du inte vet vilka egenskaper du skulle tagit till dig om du aldrig flyttat. Samtidigt vet du inte vilka egenskaper, tankar och tycke som du missar för att du just flyttat. Det är svårt, eller rättare sagt omöjligt, att fullt ut värdera de slag man tror sig ha vunnit. Det är också helt oväsentligt att hålla räkningen över de poäng man samlat på sig baserat på vad man vunnit och förlorat. För om vi blint räknar insamlade poäng då vi ska summera och utse vinnaren av den bästa tillvaron, ja då tror jag att vi inte riktigt förstått vad det handlar om.

Dagarna går, och efter en tid är det inte längre är en fråga om hur länge man bott i det nya landet, utan mer en fråga om hur länge man varit borta från det gamla landet. Jag tror dock att man, oavsett vad man tror sig ha missat, vunnit, funnit och förlorat, kan hålla med om det lugn, själkänslan och det självförtroende som man skaffat sig under resan. Något som jag tror att jag inte anskaffa mig om jag valt att aldrig resa iväg.

Samtidigt så kommer jag ju aldrig att veta om det är sant eller ej, och lika bra är kanske det.
* * *
Länk till den ovan nämnda artikeln: http://thoughtcatalog.com/2012/what-happens-when-you-live-abroad/
* * *
/S.

Amsterdamvyer

… Följ med på en minihelikoptertur och få en skymt av Amsterdams vackra vyer, allt ackopanjerad av skönt gitarrplinkande. 
* * *
Länk: http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=WlmpxVEGtKs
* * *
/S.