Kanske, kanske, en tisdagskväll

Det är kväll och afton och samtidigt flera timmar innan skymning. Amsterdam verkar vagga i en förnuftig och lite likgiltig sommarrytm just denna afton, just denna tisdag. Jag beklagar mig inte, inte på något sätt. Jag sitter uppe på husets takterrass. Delvis för att jag faktiskt kan. Utsikten här uppifrån är inte speciellt bedårande, långt ifrån. Men det är något med att inte ha något annat än en bar himmel ovanför sitt huvud. Det gör att man känner sig lite öppnare, lite friare, lite mindre instängd och ansträngd. Det får mig också konstigt nog att minnas norrländska båtkajer och bryggor vid enorma men ack så stilla älvar, och den där rena luften, den där doften av skog och gräs, och så den där tystnaden. Den som jag både njuter och skräms av. Hur som helst, jag sitter uppe på husets takterrass och känner in Amsterdam.

Där nere, 10-15 meter nedanför, fårar sig en av Amsterdams många kanaler fram och skapar farväg åt de båtar som stryker fram denna tisdag, de som bryter den i kvällssolen blänkande och glittrande vattenytan. Oförsiktigt, obrytt och utan att för den skull verka besvära de änder som rör sig över hela kanalen. Några återhållsamma läten och sedan är det bra.

Kvällen handlar kanske inte om så mycket mer, inget mer än att sitta på en takterrass och studera kvällssolen och stadens rörelse och ha sinnesro nog att njuta av tillfället.

Kanske, kanske det.
* * *
/S.

Ett försök till midsommarfirande

Igår var det midsommarafton, sommarsolstånd och behärskad eufori, och i likt de flesta aftnar det senaste två åren befann jag mig i Amsterdam, långt bort från björkar, vildvuxna blommor, ängar, röda stugor ute på landet eller vid havet. Likaså långt bort från sill, sill, nubbe och mera sill, långt bort från alla de där attributen som är så självklara den här dagen som jag vågar kalla en av mina favoritdagar. Av just den anledningen gjorde jag och mina likar, trots avståndet till Svea, tappra försök att återskapa en fullduglig afton med de verktyg vi hade tillgång till, här borta i Amsterdam. Det gick sådär.

Väderleken spåddes innehålla värmande regn med inslag av gassande åskmoln och djävulskap. Och det blev precis exakt så. Den tänkta vallfärdningen till Vondelpark, med grill, drickande, sjungande och ogenerat dansande i centrala Amsterdam blåstes av strax efter lunchtid då regnet aldrig verkade vilja ta slut. Regnet gav inte upp. Det tilltog snarare. Ingen midsommar utan regn, försökte man trösta sig med, det hjälpte dock föga. Omplanering, omplanering.

Tillslut sluter vi ändå upp, några vänner från nu, med tillhörande efterfölje. Tillsammans äter vi, dricker, pratar, dansar, svär, blir förbannade, döljer det dåligt och slutligen går vi hem. Så i mångt och mycket blev det som en midsommar brukar bli, trots avståndet till Sverige.
* * *
Spontant känns det dock som att jag ger fan i att fira midsommar nästa år om jag inte befinner mig på fast svensk mark. Om det ska vara, så ska det vara på riktigt.
* * *
/S.

Roest, sommar och sol

Jag hade ynnesten att vakna tidigt denna morgon på grund av ett öppet fönster och skrikande ankor vid kanalen. Efter att jag ordnat morgonkaffet i min gamla mormors underbara plåtburk till kaffekokare och tog mig upp till husets takterrass. Från denna höjd kunde jag konstatera att staden, trots helgdag och ostadig himmel, var både vaken och i rörelse. Cyklister som for fram som galningar, turister som tog upp plats och gnisslande spårvagnar som gjorde tafatta försök att inte köra över de tidigare nämnda. Allt var som vanligt. Amsterdam är sannerligen en praktfull dam såhär års, staden riktigt strålar, blommar och grönskar. Och då gör det inte så mycket att man vaknar tidigt. Trots helgdag.

Jag har varit Amsterdam-bo ett ganska bra tag nu, hela 20 månader om jag räknat rätt. Det låter inte så värst mycket. Det är lite mer än 1,5 år – det låter däremot mycket längre. Och det oavsett veckodag. Det är så länge att jag numera kan navigera mig efter gatunamn istället för landmärken, men också så länge att jag associerar den inrökta stanken i mitt trapphus med att komma ”hem”.

Då solen strålar som den nu gör reser folket iväg, som skrämda duvor, åt helt olika håll. Alexandra spenderar sommarmånaderna i Barcelona och Katalonien. Julius hämtar intryck från Örnsköldsvik och Florens, Maria besöker familjen i Kiev och Henrik åker över till det mystiska Island senare i sommar. Denna ö som jag alldeles för länge funderat över att besöka. Tur är väl det då att jag kommer att möta upp honom där, på Keflavík flygplats utanför Reykjavik, då det är dags.
* * *
Inrättningen Roest, som med sin bar, restaurang och egen tillredda strand vid en av kanalerna, räddar mig min oplanerade helgdag. Roest är till att börja med så innerligt ful-snyggt, där det ligger längs Czaar Peterstraat, ute i de östra delarna av Amsterdams gamla hangarområde. Det är ful-snyggt på grund av sin avslappnade och bohemiska stil, för sin detalj- och uppfinningsrikedom i inredningen, för sin fenomenala strandterrass, för sin attityd och sina tillställningar. I helgen hyser man exempelvis Warehouse Weekender Market i en av industrilokalerna bredvid stranden. Designers och konstnärer ställer ut samtidigt som en lockande marknad med industriell och marin vintage äger rum; dammiga lanternor, rostiga ankare, segel och alla övriga attribut du kan tänkas finna om du skulle plocka isär en segelbåts inredning. Det är så mycket som skulle passa så perfekt in i min studio på Ruysdaelkade, dock så säger min plånbok ifrån. Istället sätter jag mig, beställer in en kaffe, tar av mig skorna och kör ner fötterna i sanden, tittar på de alldeles för många vackra flickorna samt skriver denna text.
* * *

* * *
/S.

Vad händer med en då man bor utomlands?

-Vad händer med en då man bor utomlands? Det är en viktig, lätt skrämmande men också kittlande fråga som sällan har något helt ensidigt svar. Vad förlorar man, vad vinner man och vad händer med en. Egentligen?

Det finns en välskriven text av Chelsea Fagan om just detta ämne som jag hoppas att du kan läsa. Det är en redogörelse, utan några pekpinnar om rätt och fel, om hur tillvaron kan te sig och hur det påverkar en själv. Fagan lyfter fram väldigt specifika ting som jag känner att jag direkt kan relatera till och direkt börjar man själv fundera: Vad har hänt med just mig under min tid utomlands?

Att flytta, oavsett orsak, till ett nytt land får en onekligen att byta kostym. Man förändras. Dock inte sagt att man förändras helt och hållet. Du är fortfarande du. Men du lägger till kategorier i ditt register, du utökar din arsenal med värdefull vetskap och egenskaper. Det som är kittlande i detta är att du inte vet vilka egenskaper du skulle tagit till dig om du aldrig flyttat. Samtidigt vet du inte vilka egenskaper, tankar och tycke som du missar för att du just flyttat. Det är svårt, eller rättare sagt omöjligt, att fullt ut värdera de slag man tror sig ha vunnit. Det är också helt oväsentligt att hålla räkningen över de poäng man samlat på sig baserat på vad man vunnit och förlorat. För om vi blint räknar insamlade poäng då vi ska summera och utse vinnaren av den bästa tillvaron, ja då tror jag att vi inte riktigt förstått vad det handlar om.

Dagarna går, och efter en tid är det inte längre är en fråga om hur länge man bott i det nya landet, utan mer en fråga om hur länge man varit borta från det gamla landet. Jag tror dock att man, oavsett vad man tror sig ha missat, vunnit, funnit och förlorat, kan hålla med om det lugn, själkänslan och det självförtroende som man skaffat sig under resan. Något som jag tror att jag inte anskaffa mig om jag valt att aldrig resa iväg.

Samtidigt så kommer jag ju aldrig att veta om det är sant eller ej, och lika bra är kanske det.
* * *
Länk till den ovan nämnda artikeln: http://thoughtcatalog.com/2012/what-happens-when-you-live-abroad/
* * *
/S.

Amsterdamvyer

… Följ med på en minihelikoptertur och få en skymt av Amsterdams vackra vyer, allt ackopanjerad av skönt gitarrplinkande. 
* * *
Länk: http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=WlmpxVEGtKs
* * *
/S.

365 dagar

Ett länktips för dem som för jämnan fascineras av den Amsterdamska arkitekturen, mystiken och vyerna, den lummiga tristessen och de smärre spektakel som utspelar sig med jämna mellanrum.

Fotograferna Sjoerd Spendel och Lennart de Jong har drivit projektet 365 dagen där de genom 1 bild per dag, under 365 dagar, försökt fånga detaljer i den Amsterdamska och nederländska vardagen. Resultatet finns publicerat på www.365-dagen.com. Kanske inget som får dig att höja galet mycket på ögonbrynen men samtidigt en skön bildserie värd att titta till. Typ till morgonkaffet, eller något liknande.
* * *
Länk: www.365-dagen.com
* * *
/S

1:a april, Amsterdam

Idag skriver vi första april och det var länge sedan solen sken så starkt. Ungefär en hel vinter sedan. Det kan lätt bli fjantigt och lite överspelat då man ska vurma om vårtid, solsken och gott väder. Men nu råkar Amsterdam vara rätt fjantig ibland också, men jag ska försöka vara återhållsam:

Solen sken som sagt idag, både starkt och bländande, men utan att värma nämnvärt. Detta visade sig vara en väderlek som folket i Amsterdam kunde ha överseende med. Jag vandrade från min studio på Ruysdaelkade, tog Van Baerlestraat förbi Museumplein och vek av in i Vondelpark. Där var det överbefolkat med musikanter, flanörer, turistande turister, cyklande cyklister och sinnade alkoholister.

Det var som att staden öppnat upp vinterstängda grindar och släppt ut sina invånare på grönbete, det var goda mungipor och en sinnesstämning som ofta infinner sig efter en överdjävlig vinter. För att det inte ska bli för mycket mys-pys och vår-gulli-gull så avrundar jag här. Eftersom vädret aldrig följer någon speciellt logisk gång i detta land så vågar jag inte utropa att våren är kommen. Jag kan dock sträcka mig till att erkänna att solen sken idag, rätt så starkt, men utan att värma speciellt mycket.

Men det räcker gott och väl för mig – och många med mig. Åtminstone idag, den första april.
/S.