På utflykt i det genuina Amsterdam - Spoken Word på haket Vibes

En liten bit bort från Amsterdams lustfällor och turiststråk finns det vanliga folket. Här, i Zuid, känns det genuint. Och det är också här man kan finna de udda sakerna om man bara orkar leta. Denna kväll fann jag en öppen scen på haket Vibes och en utvandrad New York-bo i rabbin-skägg och med väldig kloka ord.

Det är fredagsskymning i Amsterdam. Vi befinner oss i kvarteren nere vid Vondelpark, en bit bort från stadens kärna, en liten bit bort från Leidseplein, Pijp, och de många turistfällorna. Här, längs Jan Pieter Heijestraat, får man intrycket av att det är här det vanliga folket lever. Här känns det genuint. Kvällens arena är haket Vibes, ett Café & Cocktailbar, en enkel liten jolle i detta hav av ölhak och caféer här i området. Lokalen är liten, men inte för liten. Väggarna är klädda med daterade posters och alldeles för lokala artister. Interiören är som sig bör i dessa kvarter, sådär lagom bohemisk, men möjligen lite för nött i kanterna. Ungefär som ett par gamla skor som är redo att slängas.

Jag finner mig en plats vid barens kortsida. Omkring mig hör jag inhemska, amerikaner och australiensare, litauiskor och vad jag gissar är isländskor. Och såklart några sydeuropéer. Det är Spoken Word-kväll ikväll och scenen står tom, så när som på ett mickstativ en pall och en askkopp. Vi alla väntar på Joshua Baumgarten – The Irrational Library – han sitter själv nedslagen på en soffa mitt bland folket, med en lite jobbig pondus, och han vet att han är huvudakten ikväll. Det syns på honom.

Joshua Baugarten, utflyttat – och hitflyttad – från New York för elva år sedan. Nu: Kreativ inspiratör. Vad nu det egentligen betyder. Han bär skägg, mönstrade tatueringar över arm och handleder, samt en notering på ena sidan av halsen. Han är klädd i en välstruken piké och glasögon, samt nötta blå jeans. Han är den perfekt balanserade mixen av råhet och vishet, han ser farlig ut, men väldigt förtroendeingivande och lugn ut. Det väldiga skägget för tankarna till en ortodox mästare. En rabbin, paketerad i hardcore-format.

Han äntrar tillslut scenen. Sorlet i den lilla skokartongen till café tystnar. Han slänger sig med New York-accent. Han är en estradör, en poet, och orden känns varken uppslagna och sökta. Istället välformulerade och väl avvägda. Genom hans text Carnival Of Our Daily Lives reser vi från Beijing, Amsterdam, genom tid och rum och kön. Vi hoppar mellan nu tid och nutid, drama, socialism och Humming birds. Allt välsummerad med diktens sista rad; A True Freakshow Of Our Days. Applåderna är tyvärr inte så öronbedövande som man hoppats, och som han är värd. Tyvärr har Vibes lilla lokal inte ens lyckats bli fylld till hälften.

Time Of The Mexican Flu, följt av Truth is only a slogan; Om rabatter, pornografi, morgondagen, tystnaden om natten, och om hur allt blir löst undermorgondagens sudoku. Han försöker vinna publikens skratt; om han inte kan inspirera eller trollbinda kan han möjligen få dem att skratta. Tafatta rader på buskis-nivå drar dock inte ned några större skrattsalvor. Intressanta rader, lek med orden, dess tyngd och syftning, följer i texten Maybe God; Maybe God is bored with me. Han avrundar sin parad med vad han kallar sin hitsingel: Wait; My life is still buffering / I love to waste time / A life of Gigabytes.

Som extranummer ger han oss Last Part Of Town, möjligen syftar han på detta Zuid West, bortom Vondelpark, där vi är ikväll. Det handlar om fåglar, om att resa längs bortglömda vägar. Om platser där regnbågar inte vågar slå ned, och där Betlehems stjärna aldrig vågar lysa. Rått, tufft. Och väldigt intressant. Spoken Word väcker en, skakar liv i ens egna ordförråd. Och man måste tycka om detta. Detta är, bortsett från buskis-dikten, välgjort och välregisserat.
* * *
Tyvärr kliver en bortglömd akt 2, en Österrikiska flicka, upp på scenen efter honom. Hon läser konstigt nog dikter på tyska. Och kanske var det vackra ord, väl valda, likt Joshuas,. Eller så var applåderna endast av sympati. Flickan överarbetar sin röst, hon är sitt eget mixerbord, flåsar, viskar, skriker, för att få effekt. Men det blir endast en mot-effekt mot vad hon nu hade för baktanke med det.

Den utlovade tredje poeten, förklaras ha blivit Mindfucked By His Own Ego, och helt sonika inte kommer dyka upp.
* * *

* * *
Efteråt snackar jag med Joshua. Han frågar vad jag tyckte. Jag tänker att det smattrade inte lika mycket som första gången jag besökte ett Spoken Word event. Den gången stod en Daniel Boyacioglu uppe på scenen, och med rytm och aggresivitet tryckte fram sin poesi. Det var så energiskt och så djävla allvarligt. Och man blev lätt utmattad minns jag. Denna kväll var något annat. Detta var allvarligt. Inte lika rytmiskt klingade som Boyacioglu, men med stumma slut och man lyssnade, inte för att se om man instämde i orden eller ej. Man lyssnade för att man visst att vad han än sa så stämde det.

Vi pratar om New York. Och om Amsterdam. Om ord. Han är så vänlig. Så hård, lyssnar, frågar, förklarar. Jag signerar hans skrivhäfte, och hälsade att jag håller på att författa mästerverk. Han hälsar att det är ett klokt val, att det finns alldeles för få.
* * *
Med en lokal som luktar italiensk svett och vars interiör känns som ett par alldeles för nednötta skor, med en överarbetande akt 2 samt en akt 3 som förmodligen gjorde klokt i att inte dykt upp, så räddas kvällen av den bohemiske, hårde rabbinen från New York. Hans ord är intressanta. Han väcker liv i ens egna ordförråd. Så tänker jag, då jag sitter på spårvagnen som slår sig fram, upp förbi Leidseplein och vidare upp mot Nieuwemarkt. En summering av tilltag och djävulskap säger mig att: Jag bör läsa mer, lyssna mer, för att kunna skriva mer.
* * *
Länktips: 
http://theirrationallibrary.blogspot.com/
* * *
/S.