Tåget avgick från Amsterdam Centraal Station, for fram genom lågland och strama bebyggelser, kryssade mellan förorter och nedgångna kvarter som kryddats med ny spänstig och arkitektur. Det ser onekligen smått komiskt ut då opersonliga radhuslängor blandas med höghus med udda vinklar, färger och former. Att färdas längs det nederländska tågnätet har både sina ljusa och mindre ljusa sidor. Vyn från kupéfönstret är onekligen en fröjd för ögat; öppna fält och klar himmel, betande sotiga kreatur och kanaler som fårar sig likt blodådror genom fälten. Det är ingenting du klagar på, inte alls. Tyvärr, är det också det enda du ser. Hela tiden. Likadana ängar och likadana fält. Och tillslut blir ögat trött. Men, det är med vyerna som med kärleken – den gör en förlåtande och accepterande. Och man fortsätter att spana ut genom tågfönstret.
På en tågresa som har Ville de Paris stadsgräns som ett slutmål 50 mil bort i periferin, avverkas landskap och landshöjningar på löpande band. Och man sätter sig tillrätta, fyller på glasen, och gillar läget. Jag kan inte låta bli att fantisera om caféerna runt Montmartre och om den där utsikten från portarna vid Sacré-Cœur.
Efter att tåget har krökt sig förbi gudinnan Justitias moderna högborg Haag och den ståtliga hamnstaden Rotterdam, tagit sig över landsgränsen mot Belgien saktar den därefter in för tågbyte vid perrongerna i Brussel Zuid. I nya vagnar rullar man vidare genom nya landskap; flamländska höjder och bebyggelser, åkrar och ängar i högkontrast – det är som ett Bregottlandskap i flamländsk tappning.
Det tar endast någon timma innan man bytt belgiskt chokladland mot vin och franska vidder. Tågen fylls på med bitska messieurs, sippande på Pellegrinovatten och djupt försjunkna i dagens Le Monde. Och någonstans i horisonten kan man efter ett tag ana den franska bördig Île-de-France, regionen där slutdestinationen Ville de Paris, Frankrikes stolta huvudstad, finns. Och från Charles de Gaulle tar vi lokaltåget ut till Marne-la-Vallée - Chessy, och Parc Disneyland. Med en kluven känsla av vad som komma skall. För det är därför jag är här, för att besöka Disneyland och hälsa på Mickey Mouse och hans vänner. Har jag tur så kommer jag hinna ut i Parisernatten och ramla runt på gatorna. Men jag vågar inte ta ut något i förskott.
Efter att ha känt sig lagom felplacerad i kön tillsammans med barnfamiljer, så släppts man tillslut in genom de gigantiska grindarna. Och man får ändå erkänna, hur obekväm man än är, att denna park är rätt mäktig. Disneyland definieras av den paradgata, fantasirikt kallad Main Street, som löper från entrén vidare ned genom parken fram till det ståtliga Törnrosaslottet, som skjuter högt upp mot himlen. Gatan löper genom en stadsfasad som hämtad från tidigt amerikanskt 1900tal. Här finner du ett Town Square och City Hall också, allt för att förstärka den idylliska känslan.
Oavsett om du är äldre eller yngre än 12 år, och avsett hur hängivet intresse du har av allt som skapats i den gode Chicagobon Walter Elias Disneys namn, så kan man inte frångå att detta Disneyland är en mästerlig skapelse. Disneyland Resort Paris, tidigare Euro Disneyland , strax öster om Paris stadskärna slog upp sina portar 1992. Denna nöjespark består faktiskt av två olika parker som ligger jämte varandra: Disneyland Park och Walt Disney Studios, som tillsammans omfattar bland annat scener ur sagornas och filmernas värld, amerikanska historietablåer, sceninspelningar från Armageddon och återskapade naturliga miljöer från filmerna. Parc Disneyland har, som så mycket annat, sin föregångare på andra sidan Atlanten. Disney World, som öppnade grindarna på 70talet, i Florida är världens störta nöjesfält, med tjugotalet hotell, campingplats, temaparker.
Trots att det är tidig förmiddag är gatorna fyllda av omkringspringande barn, som speedade varelser, höga på allt det goda som finns i den tecknade världen. Men att komma hit, utan ett uns till fascination över de klassiska verken, eller över nutidens animerade filmer, det låter inte klokt. Det låter som bortkastat tid. Jag försökte skaka av mig min avsmak och vandrade stillsamt runt i parken, genom Frontierland, Adventureland, Discoveryland och Fantasyland. Man kan konstatera att Disneyland är mer som ett gigantiskt fantasiland än en kommersiell kaskad av Mickey Mouse, Kalle Anka och resten av gänget. Man drunknar inte i Disney memorabilia, men det finns där, om man önskar. Efter ytterligare promenad genom den andra parken börjar jag upptäcka och nästan uppskatta detta spektakels storhet. Det finns verkligen plats för andra än föräldrar och deras galna barn. För den som bara vill koppla av: små mysiga caféer och ölterrasser. För den som är tekniskt intresserad: Grundläggande genomgång av specialeffekterna vid inspelningen av Armageddon, filmisk historia. Och så vidare.
Och det tar emot att erkänna, det känns nästan som en förlust att jag fått kapitulera, men jag erkänner: Man kan, utan extrem ansträngning, avnjuta en intressant dag oavsett ålder och intresse. Effekterna. Attraktionerna. Och att sitta och dricka öl, kisa in i den franska solen och få Nalle Puh att besvara din höjda skål med att försöka tömma sin honungsburk.
Vad är det du egentligen får för ditt inträde? Disneyland Park är uppdelad i 5 zoner, över 40 olika åkattraktioner. Berg- och dalbanan Big Thunder Mountain, byggt som i en gruva, i Frontierland. Hjulångarna Molly Brown och Mark Twain som kör rundturer strax bredvid fullgör bilden av amerikansk historisk vy. Vidare till Adventureland och staden Agrabah från Alladdinfilmerna, och nästa berg- och dalbana Indiana Jones and Temple of Peril.
Därefter följer Discoveryland, byggt i futuristisk stil, med berg- och dalbanan Space Mountain och den av kön att döma otroligt populära åkattraktionen Buzz Light Year Laser Blast. Jo man tackar, ja. Åk omkring i rymden och skjut rymdvarelser med ditt lasergevär. Och slutligen det ”magiska” Fantasyland, som utgör den största delen av Disneylands alla världar. Entrén är storstilad, då man passerar genom det magnifika slott från filmen Törnrosa.
Det är imponerande. Och de små, de ivriga små liven som springer, likt på grönbete, runt i lätt eufori. De förstår nog inte vidden av detta. Detta mastodontprojekt. Denna skapelse. Men de njuter trots allt. Lika mycket som vem som helst.
Walt Disney Studios är namnet på den andra parken och det huvudsakliga ämnet för parken är att visa hur man gör film. Här bygger mycket på att skapa interaktivitet, och det känns som en vänlig utsträckt hand till besökarna som möjligen fått nog av de tecknade figurerna. Tillsammans med de 14 åkattraktionerna som finns här är området indelat i fyra delar: Front lot, Back lot, Production Courtyard och Toon Studio.
Front lot, framför kulliserna, ser ut som Hollywood Boulevard i Los Angeles, med en kopia av den kända Hollywood Sign vid slutet av gatan. Där finns enbart affärer och restauranger. Back lot, handlar om vad som sker bakom kulisserna, här följer man inspelningen av specialeffekterna till filmen Armageddon på nära håll, det är levande eldar och vatten som sprutas på besökarna. Toon Studio är ett Toy Story- och Hitta Nemo-land, med karuseller och berg- och dalbanor. Production Courtyard, med interaktivitet och filmhistoria, fördelat på CinéMagique, Twilight Zone Tower of Terror.
Jag vandrar runt, med min Daisy Duck-kaffe i handen, och betraktar på avstånd, går längs Disney Walk of Fame. Jag trivs. Men jag passar mig, av någon anledning från att delta i euforin, jag står inte längst fram i någon kö. Jag tror att jag i mitt undermedvetna skäms för att någon ska tro att jag är här helt själv, utan barn. Vilket i sig är sant.
Med de små springande runt ens anklar får man se upp för, lätt euforiska på socker och intryck. Det måste kännas som en sund lysergsyredietylamid-dos för de små liven.
Då Town Hall klockorna ringer verkar de flesta av parkens besökare vallfärda till Main Street. Gatorns sidor är snabbt fyllda och alla inväntar den dagliga Disneyparaden. Och efter en förmodad inplanerad fördröjning rullar paraden igång; uppför Main Street rullar vagn efter vagn med miniatyrlandskap och filmiska landmärken med utklädda statister, och där emellan dansar förvuxna tennsoldater, prinsessor, Goofy och allt möjligt.
Jag känner redan då paraden är halvvägs att mina timmar i detta spektakel till värld är räknade. Jag skaffar mig strategiskt en första parkett-biljett till utgången och är redo att armbåga mig fram för att komma ut från parken då tillfälle ges.
* * *
Jag vill ju trots allt finna tid att söka mig in till huvudstadens kärna. Och det var värt den drygt timlånga tågfärden, för Parisnatten är ljuv, likt vinet, maten och flickorna. Den typiska dova lukten av Tabac ligger som ett täcke över stadens gator, och jag rör mig extra sakta, vill bara njuta av natten. Och jag somnar efteråt trött efter ett udda, hektiskt dygn i Pariserland. Och jag mår helt okej med att ha varit barn igen. Det var inte alls som jag förväntat mig. Och det är ju så det ska vara ibland.
Merci, min gode Walter Disney, merci för det.
* * *
På en tågresa som har Ville de Paris stadsgräns som ett slutmål 50 mil bort i periferin, avverkas landskap och landshöjningar på löpande band. Och man sätter sig tillrätta, fyller på glasen, och gillar läget. Jag kan inte låta bli att fantisera om caféerna runt Montmartre och om den där utsikten från portarna vid Sacré-Cœur.
Efter att tåget har krökt sig förbi gudinnan Justitias moderna högborg Haag och den ståtliga hamnstaden Rotterdam, tagit sig över landsgränsen mot Belgien saktar den därefter in för tågbyte vid perrongerna i Brussel Zuid. I nya vagnar rullar man vidare genom nya landskap; flamländska höjder och bebyggelser, åkrar och ängar i högkontrast – det är som ett Bregottlandskap i flamländsk tappning.
Det tar endast någon timma innan man bytt belgiskt chokladland mot vin och franska vidder. Tågen fylls på med bitska messieurs, sippande på Pellegrinovatten och djupt försjunkna i dagens Le Monde. Och någonstans i horisonten kan man efter ett tag ana den franska bördig Île-de-France, regionen där slutdestinationen Ville de Paris, Frankrikes stolta huvudstad, finns. Och från Charles de Gaulle tar vi lokaltåget ut till Marne-la-Vallée - Chessy, och Parc Disneyland. Med en kluven känsla av vad som komma skall. För det är därför jag är här, för att besöka Disneyland och hälsa på Mickey Mouse och hans vänner. Har jag tur så kommer jag hinna ut i Parisernatten och ramla runt på gatorna. Men jag vågar inte ta ut något i förskott.
Efter att ha känt sig lagom felplacerad i kön tillsammans med barnfamiljer, så släppts man tillslut in genom de gigantiska grindarna. Och man får ändå erkänna, hur obekväm man än är, att denna park är rätt mäktig. Disneyland definieras av den paradgata, fantasirikt kallad Main Street, som löper från entrén vidare ned genom parken fram till det ståtliga Törnrosaslottet, som skjuter högt upp mot himlen. Gatan löper genom en stadsfasad som hämtad från tidigt amerikanskt 1900tal. Här finner du ett Town Square och City Hall också, allt för att förstärka den idylliska känslan.
Oavsett om du är äldre eller yngre än 12 år, och avsett hur hängivet intresse du har av allt som skapats i den gode Chicagobon Walter Elias Disneys namn, så kan man inte frångå att detta Disneyland är en mästerlig skapelse. Disneyland Resort Paris, tidigare Euro Disneyland , strax öster om Paris stadskärna slog upp sina portar 1992. Denna nöjespark består faktiskt av två olika parker som ligger jämte varandra: Disneyland Park och Walt Disney Studios, som tillsammans omfattar bland annat scener ur sagornas och filmernas värld, amerikanska historietablåer, sceninspelningar från Armageddon och återskapade naturliga miljöer från filmerna. Parc Disneyland har, som så mycket annat, sin föregångare på andra sidan Atlanten. Disney World, som öppnade grindarna på 70talet, i Florida är världens störta nöjesfält, med tjugotalet hotell, campingplats, temaparker.
Trots att det är tidig förmiddag är gatorna fyllda av omkringspringande barn, som speedade varelser, höga på allt det goda som finns i den tecknade världen. Men att komma hit, utan ett uns till fascination över de klassiska verken, eller över nutidens animerade filmer, det låter inte klokt. Det låter som bortkastat tid. Jag försökte skaka av mig min avsmak och vandrade stillsamt runt i parken, genom Frontierland, Adventureland, Discoveryland och Fantasyland. Man kan konstatera att Disneyland är mer som ett gigantiskt fantasiland än en kommersiell kaskad av Mickey Mouse, Kalle Anka och resten av gänget. Man drunknar inte i Disney memorabilia, men det finns där, om man önskar. Efter ytterligare promenad genom den andra parken börjar jag upptäcka och nästan uppskatta detta spektakels storhet. Det finns verkligen plats för andra än föräldrar och deras galna barn. För den som bara vill koppla av: små mysiga caféer och ölterrasser. För den som är tekniskt intresserad: Grundläggande genomgång av specialeffekterna vid inspelningen av Armageddon, filmisk historia. Och så vidare.
Och det tar emot att erkänna, det känns nästan som en förlust att jag fått kapitulera, men jag erkänner: Man kan, utan extrem ansträngning, avnjuta en intressant dag oavsett ålder och intresse. Effekterna. Attraktionerna. Och att sitta och dricka öl, kisa in i den franska solen och få Nalle Puh att besvara din höjda skål med att försöka tömma sin honungsburk.
Vad är det du egentligen får för ditt inträde? Disneyland Park är uppdelad i 5 zoner, över 40 olika åkattraktioner. Berg- och dalbanan Big Thunder Mountain, byggt som i en gruva, i Frontierland. Hjulångarna Molly Brown och Mark Twain som kör rundturer strax bredvid fullgör bilden av amerikansk historisk vy. Vidare till Adventureland och staden Agrabah från Alladdinfilmerna, och nästa berg- och dalbana Indiana Jones and Temple of Peril.
Därefter följer Discoveryland, byggt i futuristisk stil, med berg- och dalbanan Space Mountain och den av kön att döma otroligt populära åkattraktionen Buzz Light Year Laser Blast. Jo man tackar, ja. Åk omkring i rymden och skjut rymdvarelser med ditt lasergevär. Och slutligen det ”magiska” Fantasyland, som utgör den största delen av Disneylands alla världar. Entrén är storstilad, då man passerar genom det magnifika slott från filmen Törnrosa.
Det är imponerande. Och de små, de ivriga små liven som springer, likt på grönbete, runt i lätt eufori. De förstår nog inte vidden av detta. Detta mastodontprojekt. Denna skapelse. Men de njuter trots allt. Lika mycket som vem som helst.
Walt Disney Studios är namnet på den andra parken och det huvudsakliga ämnet för parken är att visa hur man gör film. Här bygger mycket på att skapa interaktivitet, och det känns som en vänlig utsträckt hand till besökarna som möjligen fått nog av de tecknade figurerna. Tillsammans med de 14 åkattraktionerna som finns här är området indelat i fyra delar: Front lot, Back lot, Production Courtyard och Toon Studio.
Front lot, framför kulliserna, ser ut som Hollywood Boulevard i Los Angeles, med en kopia av den kända Hollywood Sign vid slutet av gatan. Där finns enbart affärer och restauranger. Back lot, handlar om vad som sker bakom kulisserna, här följer man inspelningen av specialeffekterna till filmen Armageddon på nära håll, det är levande eldar och vatten som sprutas på besökarna. Toon Studio är ett Toy Story- och Hitta Nemo-land, med karuseller och berg- och dalbanor. Production Courtyard, med interaktivitet och filmhistoria, fördelat på CinéMagique, Twilight Zone Tower of Terror.
Jag vandrar runt, med min Daisy Duck-kaffe i handen, och betraktar på avstånd, går längs Disney Walk of Fame. Jag trivs. Men jag passar mig, av någon anledning från att delta i euforin, jag står inte längst fram i någon kö. Jag tror att jag i mitt undermedvetna skäms för att någon ska tro att jag är här helt själv, utan barn. Vilket i sig är sant.
Med de små springande runt ens anklar får man se upp för, lätt euforiska på socker och intryck. Det måste kännas som en sund lysergsyredietylamid-dos för de små liven.
Då Town Hall klockorna ringer verkar de flesta av parkens besökare vallfärda till Main Street. Gatorns sidor är snabbt fyllda och alla inväntar den dagliga Disneyparaden. Och efter en förmodad inplanerad fördröjning rullar paraden igång; uppför Main Street rullar vagn efter vagn med miniatyrlandskap och filmiska landmärken med utklädda statister, och där emellan dansar förvuxna tennsoldater, prinsessor, Goofy och allt möjligt.
Jag känner redan då paraden är halvvägs att mina timmar i detta spektakel till värld är räknade. Jag skaffar mig strategiskt en första parkett-biljett till utgången och är redo att armbåga mig fram för att komma ut från parken då tillfälle ges.
* * *
Jag vill ju trots allt finna tid att söka mig in till huvudstadens kärna. Och det var värt den drygt timlånga tågfärden, för Parisnatten är ljuv, likt vinet, maten och flickorna. Den typiska dova lukten av Tabac ligger som ett täcke över stadens gator, och jag rör mig extra sakta, vill bara njuta av natten. Och jag somnar efteråt trött efter ett udda, hektiskt dygn i Pariserland. Och jag mår helt okej med att ha varit barn igen. Det var inte alls som jag förväntat mig. Och det är ju så det ska vara ibland.
Merci, min gode Walter Disney, merci för det.
* * *
