Ljusare mornar och tågfärd genom nederländskt lågland

Det slog mig i dag, sittande på tåget från Amsterm Centraal Station som tar mig ut till kontoret, att vi går mot ljusare mornar. Ljusare tider.
Jag släppte för en stund blicken från sidorna i boken Den Vidunderliga Kärlekens Historia av Carl-Johan Vallgren, och tittade ut genom tågfönstret...

...för en gångs skull såg jag landskapet, hur vi förvisso aldrig lämnade låglandet(i Nederländerna finns det inte så mycket annat att välja på - högsta punkten är beläget 321 m.ö.h.), men vi strök längs med kanten av vattnet IJmeer och Gooimeer, vek av söder ut och krossade stadsgränsen till Hilversum, tog oss igenom kontorslandskap, öppna fält med omkringströvande dvärg-hästar(det är så långt jag kan sträcka mig när det häller djurarter - de såg oootroligt småväxta ut, så vi kallar dem just för 'dvärg-hästar'). Tallskog och björk, områden med arkitekturiska födelseplatser - jag blir aldrig klok på Nederlädsk byggkonst, då varje nybygge ser mer avancerat och futuristiskt ut än den senaste.

Det känns behagligt, vi går mot ljusare mornar som sagt. Det är något som brukar betyda mer energi och kraft, vilket är något jag är i behov av nu - för ända sedan mitt nyårsfirande i Bergen op Zoom så har jag känt att min kropp lider av brist på sömn och energi... men nu hoppas vi på bättring, som sagt.

God morgon världen.
Nu börjar vi arbetet på kontoret....

Vaalserberg - 321 m.ö.h, Nederländernas högsta punkt.