Till Bryssel strömmar människor av olika anledningar, och med skilda agendor. Här finns både folk med kavajslag och hög svansföring, omkringstrykande vagabonder och turistande asiater. Och jag då, såklart. Jag var här för ett ytterst kravlöst besök, nyfiken på vad Bryssel hade att erbjuda en. Jag hade varken för avsikt att förföra eller förföras, jag ville bara hälsa på staden. Möjligen kunde jag tänka mig att bjuda på en drink. Kanske skulle jag komma att trivas i dess sällskap. Kanske skulle jag vilja att vi träffas igen, jag och Bryssel.
Tack vare att de nederländska byggherrarna ordnat en behagligt fungerande tågkommunikation är själva färden dit inget stort projekt. Det tar bara två futtiga timmar att färdas från stora och stygga Amsterdam söder ut till det kulturellt och historiskt tudelade Belgien och dess fanbärare Bryssel.
Oh, detta Bryssel. Här byggde man sina första stadsmurar redan på 900-talet, och idag är det den Europeiska Unionens säte för beslut om hutlösa tobakskatter och ekonomisk hjärt- och lungräddning på dess sydländska barn. Staden i sig har lyckats med det som resten av landet fortfarande har problem med: Att låta det flamländska och franska språket leva i symbios med varandra. Utåt sett verkar inget språk, kultur eller sinne ha företräde framför de andra.
Att varje gatuskylt rymmer både Rue des och Straat är antingen ett bevis på att man inte vill favorisera någon, eller att man inte kan enas någonting alls, inte ens gatunamn. Jag ville inte grotta ned mig, fundera och ta ställning i denna misstänksamhet och missunnsamhet som verkar råda under ytan mellan de flamländska och fransktalande folkgrupperna. Jag var ju trots allt här för att känna av vad Bryssel hade att erbjuda mig. Om det skulle visa sig vara flamländska praliner och franskt Trappistöl, eller tvärtom, det spelade mindre roll. Jag var öppen för att lyssna på dess sånger och sorg. På skratt och galenskap. Och känna den där upprymda känslan av att ha hittat något nytt. Utan förväntningar hade jag allt att vinna och inget att förlora, kändes det som. Det enda som möjligen påverkade min utflykt var en åtstramad tidsram: Då så mycket som möjligt skulle hinnas med under förmiddagens och eftermiddagens timmar kunde det bli stressig, tänkte jag innan jag anlände till Gare de Bruxelles Central. Jag drog mig samtidigt till minnes hur man skyndat igenom Paris under sitt första besök i den franska huvudstaden. Då man velat så mycket – för mycket – på för kort tid. Man hade inte tid att fundera på om man imponerades av staden – man hade redan bestämt sig för att så var fallet. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag envisades om att hinna med Sacre Coeur, Arc de Triomphe, Louvren och sedan avrunda med en middag uppe på restaurang Jules Verne och känna mig helt lycklig. Jag minns hur jag då pustade ut. - Yes, vi hann med allt.
Att varje gatuskylt rymmer både Rue des och Straat är antingen ett bevis på att man inte vill favorisera någon, eller att man inte kan enas någonting alls, inte ens gatunamn. Jag ville inte grotta ned mig, fundera och ta ställning i denna misstänksamhet och missunnsamhet som verkar råda under ytan mellan de flamländska och fransktalande folkgrupperna. Jag var ju trots allt här för att känna av vad Bryssel hade att erbjuda mig. Om det skulle visa sig vara flamländska praliner och franskt Trappistöl, eller tvärtom, det spelade mindre roll. Jag var öppen för att lyssna på dess sånger och sorg. På skratt och galenskap. Och känna den där upprymda känslan av att ha hittat något nytt. Utan förväntningar hade jag allt att vinna och inget att förlora, kändes det som. Det enda som möjligen påverkade min utflykt var en åtstramad tidsram: Då så mycket som möjligt skulle hinnas med under förmiddagens och eftermiddagens timmar kunde det bli stressig, tänkte jag innan jag anlände till Gare de Bruxelles Central. Jag drog mig samtidigt till minnes hur man skyndat igenom Paris under sitt första besök i den franska huvudstaden. Då man velat så mycket – för mycket – på för kort tid. Man hade inte tid att fundera på om man imponerades av staden – man hade redan bestämt sig för att så var fallet. Nu i efterhand förstår jag inte varför jag envisades om att hinna med Sacre Coeur, Arc de Triomphe, Louvren och sedan avrunda med en middag uppe på restaurang Jules Verne och känna mig helt lycklig. Jag minns hur jag då pustade ut. - Yes, vi hann med allt.
Nu är inte Bryssel något Paris, men för att undvika några förhastade tjuvrusningar hade jag bestämt mig för att låta staden och min improvisationsförmåga ta mig vart som helst. Min vandring började vid Grand Place, det gamla torget som ramas in av vackra husfasader från 1600-talet med tydliga franska arkitektoniska former. Här utmärker sig främst stadshuset Hôtel de Ville, som liknar en katedral, och vackra Le Cygne bland landmärkena. Med utgångspunkt från detta torg kan man lätt gå vilse i det virrvarr till gatunät som spretar sig runt alla hus i stadens kärna. Här korsar grändtrånga kullerstensgator och asfalterade huvudstråk varandra från alla riktningar. Jag står mitt på torget och snurrar runt, försöker orientera mig på kartan för en liten stund. Men jag väljer sedan att blunda, bestämma riktning på måfå, och sedan stega över torget och ned längs Rue des Bouchers (eller Beenhouwersstraat om ni nu föredrar det flamländska namnet). Jag strök snabbt förbi alla kypare som kantade denna gastronomiska Golgata, där intresseväckande aromer fått ge plats för tung os och matodörer och där gäster nästan handgripligen föses in i restaurangerna.
Bortsett från mitt besök på Atomium, det 102 meter höga byggnadsverket strax utanför staden som föreställer en atom i några miljarders uppförstoring - och som byggdes i samband med Världsutställningen 1958, hade jag fixerat min blick på innerstaden. Kanske främst av bekvämlighetsskäl. Jag betade av min kravlösa lista av landmärken och monument på ett strategiskt vis; Jag vandrade genom Parc de Bruxelles, slängde ett öga på det kungliga palatset, spatserade vidare över torget vid Jakobskyrkan och därefter upp till Place Poelaer och stadens ståtliga domstolsbyggnad Palais de Justice. Visst var det vackra byggnadsverk allihopa. Trots alla de övertäckta fasaderna som var under renovering, kan man enkelt förstå hur ståtliga de är i sin fulla prakt, speciellt en dag då himlen inte är så gråsprängd och tung som den var just denna dag.
Det tog mig flera tvärgator och omvägar för att hitta fram till den udda, men ack så välkända, turistattraktionen Manneken Pis. Denna granitstaty, vars ursprungliga skapare faktiskt inte är känd i historieböckerna, visade sig stå och gömma sig på hörnet av Rue de L'Étuve och Rue du Chêne. Och då jag befann mig där i hopen av fotograferande likar drabbas jag av en mindre flash back från min resa till Paris. Jag återupplever känslan jag kände efter att ha köat mig fram genom hela Louvren och äntligen kommit fram till den så omtalade Mona Lisa. Den där smått stumma känslan inombords och funderingar på om man inte förväntat sig något mer, något större?
Denna pojke som sägs vara både hjälte, stadsbeskyddare och barnhemsbarn – beroende på vilken sägen du väljer att lyssna på – får kanske oförtjänt mycket uppmärksamhet. Men man kommer inte ifrån att Manneken, som endast är en tvärhand hög, och som gömmer sig bakom höga grindar som håller folket på behagliga flera meters avstånd, är stadens främsta turistattraktion. För övrigt var den lille Manneken denna dag klädd i asiatisk drakskrud, för att uppmärksamma firandet av det kinesiska nyåret – drakens år. Jag får berättat för mig att detta inte hör till ovanligheterna, och att man på stadsmuseet kan se alla Mannekens drygt 50 olika kostymer han burit genom åren.
Och trots det förfärliga, humoristiska eller mytomspunna som omger denna staty, så gläds åtminstone jag över att han inte är ensam – 1985 restes nämligen en staty i liknande manér; en kissande flicka som fick namnet Jeanneke Pis, som hukar sig på andra sidan Grand Place, längs Impasse de la Fidelité.
* * *
Inför mitt besök hade jag blivit varnad för den inhemska ölen och varmt rekommenderad att provsmaka det belgiska kaffet. Sagt och gjort: Efter att ha provat både Delirum Tremens och Kwak kan jag förstå att det är lätt att förföras av den belgiska humlebrygden. De jag drack var så ljusa och så lättdruckna, och med en förvånande hög alkoholhalt, utan att det för den skull tyngde ned smaken. Och under tiden jag studerade de komiska ölglasen som finns för varje ölsort fick jag mig en kort skolning av baristan i den belgiska ölbrygden, om Trappistöl och varför det nederländska Heineken inte har nog hög status för att serveras i hans bar.
För det belgiska kaffet tog jag ett fönsterbord i besittning inne på caféhaket Georgette, som ligger längs en av de många grändtrånga gatorna som omger Grand Place. Med fixerad blick ögnade jag genom menyn tills jag fann det jag sökte; Belgian Coffee.
För stadiga € 8,50. Visst. Om det smakar så kostar det, sägs det ju.
Inför mitt besök hade jag blivit varnad för den inhemska ölen och varmt rekommenderad att provsmaka det belgiska kaffet. Sagt och gjort: Efter att ha provat både Delirum Tremens och Kwak kan jag förstå att det är lätt att förföras av den belgiska humlebrygden. De jag drack var så ljusa och så lättdruckna, och med en förvånande hög alkoholhalt, utan att det för den skull tyngde ned smaken. Och under tiden jag studerade de komiska ölglasen som finns för varje ölsort fick jag mig en kort skolning av baristan i den belgiska ölbrygden, om Trappistöl och varför det nederländska Heineken inte har nog hög status för att serveras i hans bar.
För det belgiska kaffet tog jag ett fönsterbord i besittning inne på caféhaket Georgette, som ligger längs en av de många grändtrånga gatorna som omger Grand Place. Med fixerad blick ögnade jag genom menyn tills jag fann det jag sökte; Belgian Coffee.
För stadiga € 8,50. Visst. Om det smakar så kostar det, sägs det ju.
Och detta skulle smaka som en mindre härlighet.
Påstods det ju.
En smula förvånad blev jag då jag serverades en slät dubbel espresso och en 6:a av det belgiska djävulsvattnet Jenever. Servitören anade min skepsis och skyndade sig att vänligt förklara att Jenevern dricks först – för att väcka sinnet – och därefter kan jag lugnt avnjuta kaffet.
Sagt och gjort. Och visst, den belgiska kaffe-upplevelsen var speciell.
Inte ’speciellt god’. Men speciell. Kaffe och brännvin.
Av någon anledning började jag tänka på midsommarfiranden hemma i Norrbotten.
Påstods det ju.
En smula förvånad blev jag då jag serverades en slät dubbel espresso och en 6:a av det belgiska djävulsvattnet Jenever. Servitören anade min skepsis och skyndade sig att vänligt förklara att Jenevern dricks först – för att väcka sinnet – och därefter kan jag lugnt avnjuta kaffet.
Sagt och gjort. Och visst, den belgiska kaffe-upplevelsen var speciell.
Inte ’speciellt god’. Men speciell. Kaffe och brännvin.
Av någon anledning började jag tänka på midsommarfiranden hemma i Norrbotten.
* * *
Efter en hel dag vandrande bland Tin Tin-graffiti, kulörta fasader och kullerstensgator, och efter att ha sett upp för ficktjuvar och smakat på för dyra chokladpraliner var det tillslut dags att avsluta besöket i Bryssel för denna gång. Bryssel är en stad med vackra inslag, ståtliga hus från sen medeltid, trånga gränder, exklusiva affärer och spartanska gatustånd. Det finns mycket att gilla och att tycka om. Allt finns här, men det finns i återhållsam form. Bryssel är nog ingen stad som tar dig med storm, som lägger armen runt din midja och drar iväg med dig ut genom natten. Nej, du måste själv bjuda upp till dans. Det inser jag dock för sent, då mitt besök lidit mot sitt slut.
För då jag väl satt på tåget hemåt, med blicken fäst på det flamländska landskapet som löpte fram som ett vilddjur utanför tågfönstret, och försökte samla tankarna och intrycken så inser jag att jag inte är riktigt säker på hur besöket varit. Jag försöker definiera någon form av helhetskänsla, jag bläddrar bland mina anteckningar och intryck, och försöker lägga ihop den gångna dagen som ett pussel. Tråkigt nog finner jag bara lösryckta fragment, likt en fylledimma där du endast har minnesbilder av längre ögonblick, men ofta saknar de vitala delarna som binder samman ögonblicken med varandra. Och därigenom skapar en helkväll, en helhetskänsla.
I mitt, från början, kravlösa möte hade jag kanske förväntat mig något mer ändå. Men jag sitter nu här med bilder av stötvis vacker arkitektur, förevigade hjältar i granit, torg, sorger och sång, samt drinkar och mat. I en väldigt salig blandning. Fina bilder i sig, men ingen helhetsupplevelse.
* * *
Jag baddar mina skuldkänslor med försäkran om att jag ska ge Bryssel en till chans, och då ska jag minsann bjuda till, bjuda upp till dans. Och sedan får vi se vart natten tar en.
* * *
* * *
Jag baddar mina skuldkänslor med försäkran om att jag ska ge Bryssel en till chans, och då ska jag minsann bjuda till, bjuda upp till dans. Och sedan får vi se vart natten tar en.
* * *
* * *
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar