Det är inte bara söndag, det är också slutet av oktober. Med tudelat samvete kan man nu samla in och summera ännu en kalendermånad. Om Amsterdam för en vecka sedan sprakade i höstens alla färgskiftningar så verkar staden nu nästan helt passerat förbi denna fagra tid. Nu står många lönnar och ekar kala, med nakna grenverk som fäktar mot de alldeles för kyliga vindarna som drar in genom staden, över huvudgator och tvärgator och torg. I både tid och otid.
Jag gör ett stopp inne i sorlet på Apple Store vid Leidseplein, betraktar den köphets och teknikfrenesi som råder, och tänker att jag inte är som dem. Utanför, på det lilla torget framför Bulldog Coffeeshop – denna institution bland drogliberala tänkare – drar några breakdance:ande kids ned välförtjänta applåder från den tillfälliga publiken. Båttrafiken längs Singelgracht är konstant; båtar avgår och lägger an, tutar och har sig, oavsett veckodag och årstid. I både tid och otid. Det är på ett sätt obetydligt, men samtidigt ett betryggande inslag då stadens övriga kuliss verkar vara i förändring. Jag lämnar Leidseplein genom friska, hurtiga steg ned för gatan Kleine Gartmanplantsoen, vidare över till Weteringschans. Förbi det ståtliga Rijksmuseum, förbi nattklubbspalatset Paradiso, förbi Café Brecht. Trots alla fallna löv och skrala grenverk, var färglöshet smittar av sig på husfasaderna, har Amsterdam inte tappat sin prakt. Staden utstrålar en höstskönhet. Alla uteserveringarna är fulla på folk, trots att det är fortfarande är förmiddag, söndag, dagen efter Halloween, och trots att det egentligen är alldeles för kallt för att sitta utomhus.
Jag gör ett stopp inne i sorlet på Apple Store vid Leidseplein, betraktar den köphets och teknikfrenesi som råder, och tänker att jag inte är som dem. Utanför, på det lilla torget framför Bulldog Coffeeshop – denna institution bland drogliberala tänkare – drar några breakdance:ande kids ned välförtjänta applåder från den tillfälliga publiken. Båttrafiken längs Singelgracht är konstant; båtar avgår och lägger an, tutar och har sig, oavsett veckodag och årstid. I både tid och otid. Det är på ett sätt obetydligt, men samtidigt ett betryggande inslag då stadens övriga kuliss verkar vara i förändring. Jag lämnar Leidseplein genom friska, hurtiga steg ned för gatan Kleine Gartmanplantsoen, vidare över till Weteringschans. Förbi det ståtliga Rijksmuseum, förbi nattklubbspalatset Paradiso, förbi Café Brecht. Trots alla fallna löv och skrala grenverk, var färglöshet smittar av sig på husfasaderna, har Amsterdam inte tappat sin prakt. Staden utstrålar en höstskönhet. Alla uteserveringarna är fulla på folk, trots att det är fortfarande är förmiddag, söndag, dagen efter Halloween, och trots att det egentligen är alldeles för kallt för att sitta utomhus.
Jag sparkar löv, kisar mot solen som skiner starkt (men utan att värma nämnvärt), pratar med några graffitimålare längs Weteringschans. Jag blir rekommenderad en lång radda adresser där stadens bästa, ja världens bästa, graffiti kan beskådas. Visst kan man möta folk i denna stad som kan verka stressade, vresiga och ibland överdjävliga. Men sådana möten vägs alltid upp av dessa; fränder och jämlikar som delar ut skattkartor av sin stad och som även dirigerar mig till caféet som rostar det absolut bästa kaffet på denna sida om den Engelska Kanalen. Ett stalltips som inte går att förbise. Jag stegar över Frederiksplein, förbi de permanent överförfriskade människorna – de som alltid har sin alldeles egna plats i en av stadens parker (och det gäller alla städer i världen). Och där gatorna Frederiksplein och Achtergracht möter varandra ser jag slutmålet, praktiskt gömd bakom mastiga syrenbuskar. Såklart borde jag redan på förhand förstått att stället skulle vara fullt. Till både sista sitt- och ståplats. Jag behagar mig inte ens att tränga mig in. Det gör inte så mycket. Jag noterar adressen och avger ett tyst löfte om att återvända. Kanske en dag då vindarna blåser än hårdare, då träden är än naknare.
Det gör inte så mycket. Amsterdam står ju kvar imorgon. Amstel kommer vara en lika trafikerad båtväg och de färgglada cyklarna kommer rulla längs stadens gator. De fagra flickorna, de svettiga turisterna och gatumusikanterna runt Rembrandtstatyn finns även kvar imorgon. Likaså energin, bitterheten och allt det andra – allting finns ju kvar imorgon också. Amsterdam verkar ha en oändlig gryta av gytter och härligheter att ösa ur. Vilket jag så gärna gör. För jag gillar det. I både tid och otid.
* * *
/S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar